Pulitzervinnare ger röst åt tystade kvinnor

Det är inte kaffet som väcker Hérnan Diáz spontana uppskattning utan bilden på brickan som det serveras på:

– Emil i Lönnerberga, Emiiiiil, säger han på perfekt svenska och härmar Allan Edwalls ilskna utrop.

Sedan många år bor han i Brooklyn, New York och arbetar på Columbia University. Men sina tre första skolår gick årets Pulitzerpristagare på Högsätraskolan på Lidingö.

Hernán Diáz föddes i Argentina men kom till Sverige som tvååring då hans föräldrar flydde juntan. De återvände 1983 men Hernán Diáz skulle så småningom studera i London och doktorera i New York. "Ronja Rövardotter" kan ha varit den första kapitelbok som han läste själv och i samband med den svenska utgivningen av hans nya roman har han också träffat gamla kompisar på Lidingö. Hans svenska lågstadiefröken mejlade just ett grattis för Pulitzerpriset.

– Jag tror inte att jag hade varit den jag är om jag inte hade bott här. Svenskan blev min bro till engelskan, jag älskar att vara här, min fru är halvsvensk, det är bara ett sammanträffande men ändå. Jag pratar svenska med min svärmor, säger han men vill ändå ge intervjun på engelska.

Hans första roman, "In the distance", handlar om den fattige svenske 1800-talsemigranten Håkan som i djup ensamhet korsar den kaliforniska öknen i sökandet efter sin bror Linus. Men det är med den andra, "Egendom", som Diáz författarskap nu introduceras på svenska. Den här gången tar han avstamp i den amerikanska finansvärlden vid börskraschen 1929 och i en uppdiktad finansman, även om Diáz fokus är ett helt annat.

– Jag är väldigt intresserad av hur fiktion påverkar våra liv, jag är på djupet upptagen av det. Och det slog mig att en av de fiktioner som påverkar oss mest är pengar. Pengar har fiktionens struktur, de fungerar bara för att vi alla tror på dem. Det finns heller ingen korrelation mellan en fem-euro-sedel och dess köpkraft, det är bara något som vi har kommit överens om.

Alla förmögenheter vilar på någon form av expropriering och de amerikanska kom ur slaveriet, menar Hernán Diáz. Lika lite som han ville skildra börsgolvet, lika lite ville han ge huvudrollen åt sin omnipotente affärsman Andrew Bevel. "Egendom" är i stället ett slags bokstavlig, litterär arkeologisk utgrävning för att frilägga de kvinnliga röster som finns därunder. För att nå dit tillbringade Hernán Diáz åtskilligt med tid i amerikanska magnaters efterlämnade dokumentarkiv, inte minst under ett stipendieår på New York Public Library.

– Jag frågade alltid efter kvinnornas dokument, säger han och berättar om bibliotekarier som levererade lådor vars privata brev var ihopbundna med snören som aldrig tidigare hade lossats.

– De här kvinnorna var bland de mest välbärgade människorna på planeten och de levde enormt korsetterade, begränsade och små liv utan någon som helst rörelse, de gjorde ingenting och det var inte för att de inte ville – det törs jag lova – det var för att det här var den plats som de fick sig tilldelade.

"Egendom" är egentligen fyra böcker i en. För att nå till romanens själva hjärta har Hernán Diáz iklätt sig rollen av fyra vitt skilda författare som med olika variationer och berättarperspektiv speglar delar av samma historia: en roman av en fiktiv författare, finansmannens skrävlande självbiografi, en biografi och en prosadikt.

Berättelsen börjar i den den realistiska romantraditionen och slutar i den modernistiska. Bok tre handlar om den djärva Ida Partenza, en ung fattig kontorist i 30-talsdepressionens New York som får i uppdrag av finansmannen att skriva hans och hans dödas hustru Mildreds biografi så som finansmannen själv vill ha den. Där sneglade Hernán Diáz på bland andra Joan Didion för att hitta Ida Partenzas stil.

Själva syftet med de fyra böckerna var egentligen inte att komma fram till vad som verkligen hände – även om han gör det också:

– Mildred är det överdimensionerade geniet men hon var också tvungen att ha ett stort hjärta och en stor känslighet. Det är det mest intima som jag skrivit, jag skäms lite för att folk har läst det. Men om det finns ett stort avslöjande är det att läsaren äntligen får höra hennes egen röst, och den rösten måste kunna landa. Det var det viktigaste i boken, och det var skrämmande att skriva.