Hellquists dukningar: Jag skiter i kutym

Hennes spontana kärleksinköp kom äntligen till användning: remmarna – gröna bulliga glas – köpta från en farbror som mötte upp i en korsning i Värmland, men också porslinstrollen och svanarna, ymnighetshornet, nu fyllt med barndomens monchichiapa, tygblommor och cigaretter.

"Skrômt" är värmländska för skogsväsen, och det så kallade skrômt-bordet är klätt i grön mossa och smyckat med prydnadstroll från loppisar här och där.

Det var till julen 2021 som Hanna Hellquist tröstade sig med en nyväckt passion för det dukade bordet för att mota bort sorg och besvikelse. Efter det har hon fortsatt och inrättat en egen tradition med storslagna middagsbjudningar mitt i veckan. Borden ska resultera i en bok senare i vår, men först öppnar utställningen på Millesgården utanför Stockholm.

– Jag skiter i kutym, var besticken ska ligga och glasen ska stå, men för mig kan en onsdag mitt i februari blir den största festen man kan tänka sig. Egentligen lever det här konstverket i fem minuter, tills folk sätter sig. Då måste man flytta på blomsterarrangemangen, någon askar på duken, det blir kaos, någon spiller vin, det flyger fåglar som välter grejer.

I konsthallen finns de bord hon har dukat tillsammans med bland andra formgivaren Evelina Kroon och 90-talsälskaren och stylisten Tommy X, som bland annat jobbat med popduon Rebecca & Fiona. Den riktigt kapitalkrävande och högborgerliga dukningstraditionen är iscensatt i angränsande Carl och Olga Milles konstnärshem och annex med hjälp av inlån från Svenskt Tenn och Hallwylska palatset.

– Jag älskar Svenskt Tenn, jag säger inget ont om det, men det är bord för 150 000 om man räknar ihop vad allt kostar, säger Hanna Hellquist.

TT: Är det här ett nöje för en rik medelklass?

– Det har väl blivit det, men jag tror att det beror på att man genom att duka positionerar sig, visar att man kan reglerna och etiketterna. Men allt som ni ser här – förutom det som är gjort och lånat av de inbjudna konstnärerna – har jag köpt på loppis. Det här är resultatet av åratal av maniskt samlande, och det är inget borgerligt med det – att inte kunna gå in i sin lada för att det är så mycket grejer – det är så lågt ner man kan komma. Men nu kommer det till användning.

På 1930-talet var "det dukade bordet" föremål för tävlingar konstaterar Martin Liljekvist, intendent på Millesgården, nu även middagsgäst hos Hanna Hellquist. Han ser utställningen som ett naturligt led i den ökade vurm för heminredning och konsthantverk som har uppstått under pandemin och på sociala medier.

– Historiskt har det kanske varit förbehållet överklassen, som haft tiden och pengarna. Det som är så spännande med den här utställningen är att det inte behöver vara dyrt och arvegods. Allt handlar om vad man gör det till, säger han.

Vid det stora bordet i utställningens mitt finns små skärmar på tallrikarna där besökarna kan slå sig ner och titta på Hanna Hellquists filmade middagsbjudningar. Glaskonstnären Gunilla Kihlgren har gjort fallosliknande jättefontäner med ånga i stället för vatten.

I kontrast till Hanna Hellquists excesser finns konstnären Marie-Louise Ekmans bord med enkla vita tallrikar. Ekman har målat blundande kvinnoansikten med svart spritpenna och klottrat deras tysta tankegångar direkt på bordsduken. Även Hanna Hellquists höns finns med, både hos Ekman och i mönstret på en jacquardvävd linneduk från Klässbol med fotspår från hönan Fredrik.

– Det är kul bara att duka, men om jag börjat tänka efter är det också väldigt mycket annat, som att man vill komma bort från sitt barndomshem där man har en filt över soffan för att den inte ska bli solblekt, och man kanske dukar fint bara två gånger om året, säger Hanna Hellquist.

Det vackra gamla linneskåpet då? Det tillhör Hanna Hellquists mamma och har fraktats till Lidingö från Grums. Alla dukar och handdukar är perfekt vikta.

– Det är ett av de mest välsorterade och minst använda, vi är varandras motsatser, hon spar på saker och vill inte förhäva sig. Jag tycker det är så roligt att hennes textilskatt får se dagens ljus.