Väder-Anki om familjesorgen – och stödet från Bengt Magnusson

Hur står det till världens bästa Anki?

– Det är ganska bra, tack!

Bara ganska?

– Jag har tillfrisknat från Corona som jag fick för en månad sedan. Jag var trött, hade feber och ont i kroppen, men jag slapp hostan och att det gick ner i lungorna.

1993 – för 28 år sedan – blev du ”Väder-Anki” med hela svenska folket. Stortrivdes du framför TV4:s väderkarta?

– Ja, det gjorde jag faktiskt. Det var ”learning by doing” och väldigt roligt, jag kommer ihåg att jag skrattade väldigt ofta framför kameran. Jag jobbade på TV4 från att jag var väldigt ung, så redaktionsmedlemmarna blev som en familj. Man lärde känna varandra väldig väl. Det var som att jobba med sina kompisar.

Vad var det värsta som hände i kändisskapets spår?

– En dag kom det ett paket till Nyhetsmorgon. Ett till mig och ett till Bengt Magnusson. Han fick ett litet, jag fick ett stort. Vi satt bredvid varandra när öppnade paketen, Bengt och jag. I hans paket låg det en tändsticksask med lite knark i. I mitt låg det ganska mycket knark – invirat i folie. Jag har aldrig någonsin tagit droger i hela mitt liv och kände mig rätt förnärmad. Det tror jag att Bengt också gjorde. Vi tittade på varandra och tänkte, ungefär: ”Hur ska vi tolka det här?”

Misstänkte ni att det var Dolda kameran – med tanke på att ni faktiskt jobbade på TV4?

– Nej, det tror jag inte att vi tänkte. Vi tyckte bara att det var väldigt konstigt. Jag menar, Bengan var ändå 20 år äldre… Det var helt stört, (skratt).

Spolade ni ner knarket i närmaste toalett?

– Gud, nej! Vi ringde polisen som kom och beslagtog det. Vet du förresten vilken polis som kom?

Martin Melin?

– Nej, Hasse Brontén. Komikern. Han var polis på den tiden. Vi satt hemma i mitt kök och pratade om det här. Just då var det obehagligt, man fattade ju inte vad det var frågan om...

Åkte han som skickat knarket in på Kumlabunkern?

– Det tror jag inte. Däremot fick Bengt och jag vittna mot honom. Det var inga svårigheter för polisen att spåra honom, han hade nämligen skrivit under hotbrevet med namn och adress. Jag minns inte exakt vad han hotade med, men det var något om att han skulle tipsa polisen om att vi hade knark på TV4.

Vilken pajas! Hur som helst… Efter sju år som ”Väder-Anki” tackade du för kaffet och sadlade om till reporter, bland annat för När & Fjärran, och lite längre fram lämnade du TV4. Grät du en skvätt?

– Ja, det gjorde jag nog. Det var rätt sorgligt. Framtiden var ett blankt papper för mig. Det var både ledsamt och lite spännande.

Och så började du plugga kriminologi?

– Ja, jag skrev in mig på kriminologiutbildningen på Umeå universitet. Jag var nyfiken på vad det är som får en människa att döda en människa, vilka krafter som ligger bakom…

Häromåret fick du nytta av dina nya kunskaper – när du bokdebuterade med ”Lust att döda”, en deckare som sålde riktigt bra, och i dagarna kommer du ut med nästa bok, praktverket ”Snöängeln”. Precis som första boken kretsar handlingen kring en polisgruppering i Umeå. Bygger boken på verkliga händelser eftersom din pappa var polis och du mer eller mindre växte upp på en polisstation?

– Ja, det kan man säga. Jag hämtar inspiration från verkliga fall. Dels pratar jag med poliser om vad de gått igenom, dels läser jag artiklar och lyssnar på olika poddar. Allt sådant ger inspiration.

Känner du att du ”hittat hem” nu?

– Ja, det gör jag! Jag känner verkligen att det är det här jag vill göra.

Vad är tjusningen med att vara deckarförfattare?

– Att gå in i den skrivande bubblan där jag är nära alla mina karaktärer. Att få styra mina poliser, mördare och brottsoffer i olika fällor och situationer, det är spännande.

Skriver du när andan faller på?

– Nej, jag har jättestarka rutiner. Man måste ha det, annars funkar det inte. Jag går upp tidigt på morgonen, försöker träna direkt. Sedan sätter jag mig från nio. Det är då jag är som mest kreativ – på förmiddagen. Har jag en bra dag så kan jag sitta fem timmar i sträck. Jag slutar när jag känner att jag börjar bli trött i skallen.

Är du fortfarande besatt av väder och vind?

– Spontant vill jag säga nej, men om jag tänker efter så är jag nog det. Det sitter nog kvar i ryggmärgen på något sätt. Jag blir alltid glad när jag ser Madeleine och Peter, mina gamla kollegor. Det känns lite som hemma…

När jag pratade med dig i januari 2007 var du singel och sa: ”Jag är ute efter ett guldkorn till kille och det får ta den tid det tar”. Har du hittat guldkornet ifråga ännu?

– Ja, det måste jag säga att jag har! Peter heter han.

Hur gick det till när ni möttes?

– 2008 var jag med i Stjärnor på is. Då blev jag god vän med Jesper Blomqvist som också var med i det programmet. Vi började hänga och Peter och Jesper är bästa vänner. Det var så vi träffades, Peter och jag. Vi träffades tack vare Jesper.

Är Peter en mansbebis som kräver tillsyn mer eller mindre dygnet runt?

– Nej, det är snarare han som tar hand om mig. Han lagar all mat, (skratt). Som tack för det tvättar jag hans kläder.

Vilken maträtt tillagar han med störst elegans?

– Citronrisotto.

Vad är det bästa med Peter?

– Att jag älskar honom. Att han är snäll och driftig. Det händer saker runt honom, han har ett otroligt driv. Det är roligt att vara med honom.

Vem av er är störst hemmagris?

– Jag. Jag tror det har att göra med mitt jobb, jag jobbar hemma. Jag trivs hemma. Peter däremot åker gärna iväg och hittar på saker.

När ställde er hund senast till med trubbel?

– Det gör hon jämt, (skratt). Hon är liten, ettrig och dominant. Nu senast blev hon vansinnig och började bråka med fem småhundar ute på gatan. Som matte skäms man…

Du och Peter bor i en arkitektritad villa på Värmdö. Har ni sju meter i takhöjd, bowlingbana och vinkällare?

– Nej, inget av det. Däremot har vi ett väldigt stort fönster i vardagsrummet. Det är nog tre, fyra meter åt alla håll.

Vad är det konstigaste du sett från fönstret?

– Två rådjur som blängde på mig – medan de i lugn och ro käkade på mina blommor. Kaxigt!

När i livet har du haft som mest flyt?

– Svår fråga. Livet går ju så mycket upp och ner, men det måste ju vara när jag träffade min man.

Vilken är den jobbigaste motgången du haft?

– Självklart när mamma gick bort i cancer för 21 år sedan. Alla som förlorat en förälder vet att det gör ont. Jag var ung och bodde i Stockholm. Levde själv. Man fick bara hitta ett sätt att hantera det på. Jag gjorde det genom att jobba med mina kompisar på TV4.

Vilket återkommande hälsoproblem tampas du med?

– Jag har en fyllning i en tand som hela tiden lossnar.

Vilken kändis såg du senast skymten av på stan?

– Börje Salming. Det var på Östermalm, någonstans. Han promenerade med sin fru och såg allmänt nöjd ut.

Vad väntar runt hörnet?

– Jag ska åka till Ica Maxi och köpa något nice – som Peter får laga.

Slutligen Anki, vad skulle du välja: trampa ihjäl en råtta när du drar på dig skorna, sugas in i Bonde-Pontus dammsugare när han storstädar på gården eller sätta dig i en tidsmaskin, åka tillbaka till 1995 och förstöra en festkväll ihop med Tomas Brolin, Anki Bagger, Doktor Alban och Martin Dahlin genom att porta dem i dörren på Spy Bar?

– (Skratt). Det får nog bli dammsugaren, det drabbar bara mig själv!