Ola-Conny Wallgren om tunga familjesorgen: ”Tragisk historia”

I en öppenhjärtig intervju berättar Ola-Conny Wallgren, 57, om tragedier, kärlekslivet och framtiden för Ullared.

Läget, Ola-Conny?

– Det är bra. Väldigt bra får jag lov och säga!

Vaknar du i en kvinnas famn varje morgon – eller lever du ungkarlsliv för tillfället?

– Jag är singel och njuter av livet. Det här med att skaffa flickvän är inget jag tänkt på. Jo, tänkt har jag väl gjort, men jag har inte haft tid att jaga. Förr var det alltid akut, man ville träffa någon och ha någon. Stora kärleken finns väl någonstans där ute, men antagligen är vi så långt ifrån varandra just nu att vi inte hittar varandra. Det är spännande, tycker jag. Man vet aldrig riktigt när hon dyker upp! Jag kan inte förvänta mig att hon plötsligt kommer knacka på dörren, så det gäller att vara lite aktiv och synas lite här och var. Plötsligt händer det nog!

Hur länge har du varit singel?

– I två, tre år.

Vad har varit varningssignaler i dina tidigare förhållanden?

– Svartsjuka. Man måste kunna lita på varandra, ha tillit. Jag har varit med om att den andra personen försökt ta över mitt liv. Då är man inte sig själv längre…

Vem av dina ex-kärlekar finns kvar i dina tankar?

– De flesta. Man kan ju tänka: ”Undrar vad den personen hittar på idag, hur hade det kunnat vara idag”. Så kan man ju tänka, emellanåt. Det är mänskligt. Fast den typen av tankar går över lika fort som de kommer.

Var brukar du oftast hitta dina hjärtevänner: på nätet, jobbet eller krogen?

– När jag varit ute på uppdrag, tror jag. Oftast möts man så, och så har man hörts av. Sedan har det vuxit fram något större, successivt. Det tycker jag är bra, att saker växer fram småsakta. Det ska inte gå för fort.

Som 24-åring träffade du en tjej på ett dansställe. Tjejen ifråga blev din fru och ni fick barn ihop. Hur länge höll kärleken?

– I 20 år, tror jag. Eller 21.

Är en återförening mellan er möjlig?

– Nej, absolut inte. Vi är goda vänner idag, inget mer. Hon har sitt liv och jag har mitt liv.

Vem är den kändaste tjejen du fått en kram av?

– Det är många, jag kan inte hålla koll på alla! På Kristallen-galan har man träffat många tjejer från Bonde söker fru så att säga och när jag var med i Farmen träffade jag Camilla Henemark. Hon är väldigt jordnära. Maria Montazami har jag också kramats med. Det är säkert tio år sedan – under en inspelning med Filip och Fredrik. Maria gillade jag verkligen, hon var jättetrevlig. Vardaglig.

Hur var dina barndomsår?

– Ganska tuffa. Mamma var sjuk redan när jag var fem. Hon hade svår astma och fick hämtas av ambulans ibland.

Har du minnen från den tiden?

– Ja, det har jag. Eftersom mamma var sjuk så fick jag hjälpa till mycket hemma. Jag hade inga direkta sommarlov, jag fick hjälpa farsan med familjens stora trädgårdsland, vi hade jordgubbar och potatis. Jag slet hårt redan som tolvåring. Inte bara i trädgårdslandet utan också i skogen.

Din bror, då?

– Det är en tragisk historia. Han blev skadad vid förlossningen. Doktorn var klumpig och slant mot en nervtråd i hjärnan, så han sitter i rullstol och kan inte röra sig och eller prata. Jo, lite, men bara luddigt. Han bor på ett servicehem idag.

Är din mamma kvar i livet?

– Nej, hon dog för fem år sedan.

Och din pappa, då?

– Han gick bort för 15 år sedan. Bukspottscancer. Pappa jobbade mycket på bilverkstäder. Och så var han murare. Han kom i kontakt med giftiga ämnen, asbest och avgaser och så. På hans tid slarvades det nog med skyddsutrustning. Farsan blev 75, mamma 83.

Hur tror du att du präglats av barndomens svårigheter?

– Jag har blivit väldigt stark. Har man varit med om mycket så blir man det. Stark.

Visst har du en tro på andra sidan?

– Ja, jag är känslig och har en förmåga att känna av energier. Jag är ganska medial får jag lov att säga, jag är ganska öppen och kan känna närvaron av folk som dött. Jag har sett skuggor och så vidare. Jag är född en måndag och många som är det har den här förmågan. En gång, när jag kollade på tv, kände jag en hand som strök mig över hjässan. Jag blev så rädd att håret bokstavligen reste sig.

Vad händer på jobbfronten?

– Jag jobbar vidare på Gekås, men efter jul blev jag permitterad. Först på 20 procent, sedan på 40 och nu på 60. Vanligtvis får det vara 7000 personer i butiken, men nu får det bara vara 1000 så det blir mindre att göra...

TV-fronten, då?

– Jag fortsätter gärna med Ullared, men det blir inget mer av ”En stark resa”. Den saken är klar. Jag fick nästan offra mitt liv för den produktionen. Du vet, jag flyttade på giftormar och sju och en halv meter långa krokodiler. Dessutom blev jag så himla förlöjligad i det programmet, till slut blev jag förbannad. Morgan och jag blev som Humle och Dumle. Nu vill jag gärna göra något helt annat, jag vill gärna spela någon karaktär i någon film. Jag har inte gått någon skådespelarutbildning, men det hade väl inte Paul Hogan heller, han från Crocodile Dundee. Han var ju snickare.

Får du någon lugn stund i sommar?

– Det hoppas jag! Jag ska nog ha semester som alla andra.

Slutligen Ola-Conny, vilken är den bästa stunden på din dag?

– Det är när jag sätter mig på köksstolen, tittar på min kära 1800-talsklocka som hänger på väggen, lägger in en snus och avnjuter en god, nybryggd kopp kaffe. Bredvid mig ligger katten och spinner. Den känslan gillar jag, då är man på gång!

Foto: TT