Så lever Maria Simonsson i dag – 22 år efter Pappas flicka

Maria Simonsson, 40, var glödhet i populära tv-serier som Pappas flicka, Berts dagbok och Skilda världar. Men plötsligt försvann hon från rutan och ingen visste varför...

Hur står det till Maria?

– Jo tack, det står jättebra till.

På den gamla tiden syntes du i alla möjliga och omöjliga sammanhang. Du var med i alltifrån Bert till Pappas flicka och Skilda världar, men sedan försvann du från den breda publiken. Varför?

– För att det blev lite jobbigt där ett tag. Jag älskar att vara skådespelerska, men jag älskar inte branschen. Inte alls, faktiskt. Branschen kräver att man naggar på sin integritet. Själv hatar jag att framställa mig själv på ett speciellt sätt, att ta ”snyggbilder” på mig själv och att mingla med personer bara för att få nya roller. Att ge sig in i den här branschen är som att be om motgångar – och motgångarna måste man lära sig att snabbt släppa. Annars äter de upp en. Det kan handla om provfilmningar, om roller man inte får, om projekt som läggs ner, om regissörer som hoppar av…

Numera tillhör du den fasta ensemblen på teatern i Örebro. Det måste kännas tryggt?

– Ja, oerhört. Se bara på pandemin. Mina frilansande vänner har gått på knäna. När världens rasat har jag suttit väldigt lugnt i båten. Jag är oerhört tacksam över det.

Vilken stor produktion var roligast att jobba med – förr om åren?

– Den jag lärde mig mest av, rent skådespelarmässigt, var ”Pappas flicka” där jag spelade tonårstjejen Jonna Borg. Den produktionen höll på i flera år och tenderade åt teaterhållet eftersom vi spelade in inför en livepublik.

Lever du Svenssonliv när du inte står på teaterscenen?

– Japp, till hundra procent!

Från vilket fönster har du angenämast utsikt?

– Vardagsrumsfönstret. Därifrån ser man vår trädgård. Den är pytteliten men inbjudande.

På vilken adress tog du dina tre första steg?

– Den exakta adressen vet jag inte, men det var någonstans i Umeå. Vi bodde där tills jag var två.

Vilken händelse i ditt liv har präglat dig mest?

– Det måste ha varit när jag träffade Hans-Christian, 2005. Vi gick på scenskolan, han gick två klasser över mig. Jag hade spanat på honom länge, sedan hamnade vi i en soffa på en fest och började prata. Vi pratar fortfarande, 16 år senare.

Vad har han svårt att förstå sig på när det gäller dig?

– Alltså, jag är mycket slarvigare än han är. Om jag hade levt själv så hade jag varit en bohem, ett riktigt troll. Innerst inne är jag verkligen en virrpanna. Det ordnade Svenssonlivet har jag fått lära mig längst vägen, det kommer inte genuint inifrån.

Vilken ovana blir du aldrig kvitt?

– Jag t-r-o-d-d-e att jag aldrig skulle bli kvitt snuset, men det har jag faktiskt blivit. En väns man gick bort i magcancer. För mig blev det en ögonöppnare och spark i rumpan. När jag väl hade bestämt mig var det inte särskilt svårt.

Vilken kollega träffar du helst över en kopp kaffe?

– Hans-Christian, (skratt).

Aj, då! Jag som hade hoppats att du skulle svara Martin Andersson, han vars rollfigur ”Bert” var kär i dig en gång i tiden…

– (Skratt). Åh, gud! Om du hade frågat mig när jag var tretton år så hade jag sagt honom, för jag var verkligen dödsförälskad i honom. Det var alla tjejer som spelade in ”Bert”.

Vad hade Martin som var så speciellt?

– Han var hemlig och rätt ball. Han spelade i något punkband, desutom. Alla var jättekära i honom.

När hördes ni senast, du och Martin?

– 1993. Vi sa ”hej då” på slutfesten. Sedan dess har vi inte sett varandra mer. Jag har ingen aning om vad han gör, faktiskt.

Vilken är din coolaste kändismerit?

– 1999, på den tiden jag var tv-kändis, öppnades dörrarna till de finaste kretsarna. Jag och några andra tv-kollegor blev ”hovnarrar” till den absoluta överklassen. Vid ett tillfälle var vi bjudna till en studentskiva. En jätteflådig sådan. Bland gästerna fanns kungen och Carl-Philip. Det här var samma kväll som Charlotte Perrelli vann Eurovision med ”Take me to your heaven”. När DJ-killen avbröt musiken och skrek rakt ut att Sverige hade vunnit, hoppade kungen ut på dansgolvet. Då var jag snabb och fick tag i honom. Jag fick några fantastiska bugg-varv med honom, han var riktigt dansant, (skratt).

Vilken grej som du ärvt betyder mest för dig?

– Mormors dagbok. Den har jag liggande på nattduksbordet.

Vilket grovt brott har du kommit i närheten av?

– Det stora helikopterrånet i Västberga, 2009. Vi bodde i Aspudden på den tiden, Hans-Christian och jag. Vi vaknade mitt i natten av helikopterljudet.

Vad tycker du är mums?

– Ostgifflar – enligt min farmors recept. Nu har min man förädlat receptet med extra mycket Västerbottenost.

När kände du dig senast mer död än levande?

– Senaste nyårsdagen av skäl som jag inte vill gå in på…

Säg tre grejer du vill hitta på inom en ettårsperiod!

– Jag vill skaffa båt och ta någon form av skepparexamen. Vanligt körkort håller jag på att ta just nu, jag har övningskört i en skruttig Peugot. Det är verkligen en bil – medan vår andra bil är mer som att kliva in i ett rymdskepp. Du vet, den går på el och har en stor tv-apparat där framme. Jag vet ännu inte hur man hanterar den bilen, (skratt). Sedan hoppas jag få spela alla föreställningar som lades ner förra året.

Slutligen Maria, vilken är den bästa stunden på din dag?

– Det finns en stund på kvällen när barnen gått och lagt sig. Jag sitter i soffan och slår på nyheterna. Den stunden, när allt är ”avklarat”, är tillfredsställande.

LÄS OCKSÅ I PLUS: Så gick det sen för paren i Älskar, älskar inte

LÄS OCKSÅ I PLUS: Så gick det sen för paren i Gift vid första ögonkastet

Foto: TT, Örebro teater & Privat.