Så lever Björnes magasin-Jörgen Lantz i dag med frun Ann-Christine

Miljoner svenska barn har hört Jörgen Lantz röst, men få vet hur han ser ut. Det är något han trivs alldeles utmärkt med.

Hur står det till Jörgen?

– Det står bra till. Jag har det bra och mår gott.

Du har klarat dig från corona?

– Ja, hälsan är på topp, förutom att jag blir äldre och äldre.

Vad gör du i dag?

– Just nu inget speciellt. Jag har gått i frivillig karantän och bor ute på landet i skärgården på grund av corona. Det har jag gjort sedan i mars förra året. Men nu väntar jag på min andra vaccinspruta så vi får se vad man hittar på då.

Något speciellt du längtar efter att göra?

– Nej, inte mer än att man kan bjuda hem barn och vänner. Det har jag saknat.

Saknar du tv?

– Nej nej.

Du är starkt förknippad med Björne och dolde dig bakom en mask. Blir du igenkänd i dag?

– En och annan äldre kan känna igen mig, men annars, nej. Men jag lider inte av att inte bli igenkänd på stan. Det är nog bara kul att vara igenkänd när man är ung. Men jag är ju inte ung.

Har du kvar ”Snigel” och "Björne"-dräkten?

– Ja, men jag håller på att göra en ny Hugo för han har försvunnit. Hunden, alltså. Jag har hittat en bräda som jag rev ut från ett golv när jag bodde i Gamla stan. Brädan är från 1600-talet, så det blir en ganska gammal Hugo, ha ha.

Varför sa du tack och hej då till Björnes Magasin?

– Det är en lång historia. Först blev producenten sjuk. Då ville SVT skjuta programmet på framtiden – eller lägga ner det. Vid det tillfället gjorde det inte mig något för min dåvarande fru var sjuk. Hon dog bara en dryg månad efter att programmet hade lagts ner. Det var en svart tid. Så är det nog för alla som förlorar en närstående. Jag var väldigt nere.

Fanns vänner och bekanta där för dig?

– Ja, alla försökte ta hand om mig på bästa sätt. En av mina söner bodde fortfarande hemma hos, och en av de andra flyttade hem till mig med fru och barn. De bodde hemma hos mig en månad.

Vad hjälpte dig att ta dig upp från det svarta hålet?

– Att tiden fick gå. Det tog drygt ett par år, faktiskt.

Tre år senare mötte du kärleken på nytt?

– Ja, i Ann-Christine. Då lättade det ännu mer.

Hur träffades ni?

– När hon bestämt sig för att skiljas hörde hon av sig. Då var jag tillräckligt mogen för att kunna inleda en relation. Det var jag nog inte när vi träffades första gången.

Vad är typiskt er – enligt era vänner och bekanta?

– Att vi gillar att dansa. Inte på krogen utan hemma hos folk när det är fest. Vi dansar även när vi är på landet och hemma i stan.

Vad har en förmåga att ta fram den sämsta sidan i dig?

– Det är inte mycket... Jag tål det mesta. Har stor acceptans för människors sätt att vara. Men det är klart, dryghet kan jag irritera mig på!

När brann du senast av riktigt ordentligt?

– För 25 år sedan när jag bodde på Västerlånggatan i Gamla stan. Det var ofta slagsmål nedanför sovrumsfönster. Vid ett tillfälle misshandlade några skinnheads en kille varpå jag sprang ner och var fullständigt galen. Ibland är attack bästa försvar…

Vad är det mest traumatiska du varit med om?

– Förutom när min fru dog var det när en närstående blev skjuten. Han skulle avstyra ett krogbråk där en kille tänkte skjuta en vakt. I stället blev han själv skjuten. Det var väldigt dramatiskt.

Vilken doft får dig att tänka på din barndom?

– På somrarna bodde vi ute i Tyresö Brevik. Där doftade det skog och mossa. Ibland petade jag med en pinne i en myrstack. Då sprutade myrorna kiss på en. Det doftade också ganska bra, ha ha.

Vad är det spökaktigaste du varit med om?

– Egentligen tror jag inte på spöken, men när jag bodde i Gamla stan och skulle gå på muggen en natt, hände det något mycket märkligt. För att komma fram till badrummet gick man i en lång gång. Då hörde jag plötsligt att det var någon i badrummet. Jag ropade efter Ann-Christine eftersom jag trodde att det var hon, men fick inget svar. Jag fortsatte att ropa. Då försvann den här personen rakt in i väggen. Det var en väldigt konstig upplevelse. Håret reste sig både i nacken och på armarna och benen.

Vad brukar du vardagsgnälla över?

– Jag vet inte om jag vardagsgnäller, direkt. Är inte den gnälliga typen. Jag gillar det festliga, men jag gillar också den lugna vardagen.

Foto: TT