Så lever Anna Maria Käll idag – efter rollen som Emelie i Rederiet

Förutom Anna Maria Käll har Hänt pratat med flera andra såpaskådisar från Rederiet, Tre Kronor och Varuhuset. Här får du reda på deras liv efter att strålkastarna slocknat – och hur de ser ut i dag.

Begåvade Sharon Dyall, 57, gestaltade sockersöta ”Tina i charken” i Varuhuset. För en tid sedan berättade Sharon för Hänt att vissa tv-tittare hade svårt att skilja på henne och hennes rollfigur.

– Jag bodde i Gamla stan och glömmer aldrig den gången som jag kom cyklande på Västerlånggatan och en tant slog till mig med sitt paraply. ”Jag vet vad du gjort, ditt stycke, stackars Rickard”. Jag blev så paff att jag inte fick ur mig ett ord, minns Tina som numera dubbar filmer och undervisar i röstteknik.

Hur ofta blir du påmind om Varuhuset?

– Inte alls särskilt ofta. Det är jag glad för. Idag ropar folk inte ”Tina” efter mig, de ropar Sharon som numera är stolt fyrabarnsmamma. På fritiden paddlar hon gärna kajak i Drevviken utanför Stockholm.

◼️ ◼️ ◼️

Regina Lund, 52, minns vi som förföriska ”Mona Kjellgren” i Rederiet. Regina hamnade på allas läppar och hon fick ett antal galna stalkers på halsen:

– Jag hade en som stod och hoppade på en bil utanför mitt fönster för att se in. Jag flyttade efter det. Sedan hade jag en som var säker på att jag var Jesus – och förföljde mig. En annan var kär i mig och ville döda mig för att kärleken inte var besvarad, har Regina avslöjat för Hänt.

Är du öppen för att göra såpacomeback?

– Ja, om rätt såpa dyker upp. Jag dömer ingen konstform. Jag dömer inget uttryck. Allt får plats. Jag är nyfiken och vill utforska nya saker hela tiden.

Regina som huserar i en söderförort i Stockholm drabbades 2013 av bröstcancer. Prognosen var dyster.

– Jag började planera för att dö. Det var en fruktansvärd period. Jag var ensam, sjuk och hade så ont. Jag var isolerad i flera år, berättade nyligen Regina i podcasten ”Nemo möter en vän”.

Regina är numera friskförklarad.

– Det är fantastiskt! Jag är tacksam för livet, har hon berättat i Expressen.

◼️ ◼️ ◼️

Namn: Ted Åström
Ålder: 75
Bor: Mariatorget i Stockholm
God egenskap: Mångsidig
Dålig egenskap: Mångsidig
Familj: Sambon Charlotte, 56, katterna Poseidon och Mazarin.
Framtidsplaner: Leva några år till!

1997 gestaltade du gangstern ”Steve Hallén” i Rederiet. Berätta mer om honom!

– Han var en ful fisk som utnyttjade billig arbetskraft. Det var en väldigt givande roll att spela. Det är alltid mer tilltalande att spela skurk än mes.

Vilket är ditt starkaste minne från inspelningarna av Rederiet?

– Jag kommer ihåg när jag kom dit första dagen. Min första scen var väldigt lång och innehåll många repliker. Jag var duktigt nervös. De rutinerade skådisarna stod runt omkring mig i en cirkel och larvade sig: ”Du sätter väl det här på första tagningen, Ted?” Jag lyckades faktiskt med den bedriften!

Umgås du med någon av Rederiet-stjärnorna nu – 23 år senare?

– Ja, ibland umgås jag med Johannes Brost – i tankarna. Han var en god vän, en sorglös och lättsam person som jag verkligen saknar.

Brukar du titta på repriserna av Rederiet?

– Ja, det har faktiskt hänt.

Vad är det bästa som hänt i ditt liv sedan du spelade ”Steve”?

– Det är nog när jag fick huvudrollen i en stor Johnny Cash-show. Mellan 2000 och 2010 turnerade vi i hela Norden. Jag fick både sjunga och agera, vi hade ett bra band, det var bra betalt och det kom mycket folk. Det var succé!

Och det sämsta, då?

– Mina krämpor.

Gubbkrämpor?

– Ja, det är väl så. Sedan har jag sprungit tretton Stockholm Marathon. Det har satt sina spår i rygg och ben…

Vad är den största skillnaden på Ted Åström 1997 och 2020?

– Då var det mycket party, mycket vin. Det har jag slutat med. Jag försöker leva ett hälsosamt och lugnt liv nu.

Vad svarar du om SVT vill väcka nytt liv i ”Steve” och Rederiet?

– Det vore kul, jag är på!

◼️ ◼️ ◼️

Namn: Per Ragnar.Ålder: 79.Bor: Stockholm.God egenskap: Ger min kropp en kvarts träning varje dag.Dålig egenskap: Otålig, jag vill ha bort coronan och Trump redan i morgon…Familj: Dottern Fredrika, 18.Framtidsplaner: I vår gör jag en talkshow på Ersta Salonger kring H.C. Andersen.

Din gestaltning av psykopatpastorn ”Sten Frisk” i Tre Kronor resulterade i att många människor var rädda för dig – på riktigt. Hur tog sig rädslan i uttryck, Per?

– På ett besök i Malmö kom det en dagisfröken gående mot mig på en gata. Plötsligt vrålar hon: ”Sten Frisk!” Och så vräker hon ner barnen i buskaget vid sidan av gatan, de skulle tydligen ta skydd för psykopatpastorns framfart. Jag hade även en kompis som ägde flera solarier. Han berättade att Sten Frisk var ett ständigt samtalsämne mellan kunderna. Många av dem vittnade om att de inte vågade gå ut i kvällningen, för de såg Sten Frisks galna ögon glimma i mörkret.

Hur kändes det att somliga betraktade dig som Djävulen själv?

– Jag tyckte att det var ett utmärkt betyg – för mig som skådespelare. Tidigare hade jag spelat Adolf Hitler, så jag var van vid starka reaktioner. Om någon tittare sa till mig att JAG var vidrig så förklarade jag gärna att: ”Tack för komplimangen, men nu gör jag en roll, jag gestaltar en psykopatisk människa som iklätt sig frälsarkläder och förför och binder upp unga själar”.

Efter hur många ”Tre Kronor”-avsnitt tackade du för kaffet och gick vidare?

– Jag vet faktiskt inte hur många avsnitt jag var med i. Först en kort omgång där jag var dansbandsledare och var våldsam mot min hustru. I en senare omgång åkte Sten Frisk i fängelse. I ett antal avsnitt fick man uppleva honom därinne då han blivit frälst och med stor framgång predikade för medfångarna. Serien avslutades förresten med autentiska händelser i USA som förebild: Sten Frisk höll en predikan för sin församling och öppnade skjortan. Likt en IS-krigare spränga allt och alla i luften!

Hur ser en typisk dag ut i ditt pensionärsliv?

– Ja, du… Ska man utgå från när man fyller 65 som början på ett pensionärsliv så har jag under dessa år besökt 418 svenska kommuners kyrkor med mitt program ”Luther död eller levande”. När jag mellanlandat i Stockholm har jag försökt pilla in några filmdagar, senast medverkade jag i en sommarserie med Krister Henriksson. Turnén är nu slut så jag vaknar ofta halv sex, kliver upp och gör dagens första uppmjukningsrörelser. Jag äter frukost, läser DN en timme, sedan kollar jag på någon svensk Morron-Tv med nyheter. Därefter blir det en halvtimmes sumobrottning på Fight Sport, sedan CNN med världsnyheter. Efter det tar jag en långormenad och tar en fika med någon kompis. Sedan umgänge med dottern och läsning av den bok jag håller på med. Jag läser i snitt en bok om 500 sidor i veckan.

I yngre dagar var du och Ted Gärdestad bästisar. Vad hade Ted som du fann intressant?

– Ted och jag fann varandra i vårt gemensamma intresse för livsåskådning. Vi spelade båda fotboll i TV-laget och uppskattade vackra damer. Och film. Vi hade samma idoler – men mest var det oändliga samtal om livsfrågorna, om mål och mening, om karma och liv efter döden… De sista åren flyter samman i ett enda försök att kommunicera med Ted, att skydda honom från att utnyttjas på olika sätt, att parera hans instabila psyke trots att han medicinerade. Det kändes gott när familjen bad mig att vara officiant på hans begravning.

Säg tre till kända vänner som lämnat jordelivet – och vars gravplatser du brukar besöka!

– Gösta Ekman bodde granne med mig. Vi sågs ofta på promenader och stannade till och mindes och samtalade. Vi hade ju gjort en hel del jobb ihop, inte minst en TV-serie för barn, Exprimentlek, där jag var den pedagogiske och han den lite fumlige, precis som ”Magnus och Brasse” flera år senare. Kim Anderzon, hon spelade samtidigt som jag i många produktioner på Mosebacke i Stockholm, en aktris med fantastisk publikkontakt och en härlig, ärlig och opretentiös kollega. Hon vilar också på Katarina kyrkogård i Stockholm. Var ”Loffe” ligger vet jag inte, trummisen och skådisen som blev folkkär när vi jobbade ihop i tv-serien ”Någonstans i Sverige”. Han var också oerhört intresserad av andliga frågor förutom att han hade sitt vänliga skämtlynne. Jag besöker honom ofta i tanken…

Vad svarar du om ”Tre Kronor”-producenterna hör av sig och vill göra en ny vända med såpan?

– Jag skulle svara: ”Bingo, ro hit med manuset!”

◼️ ◼️ ◼️

Namn: Anna Maria Käll.
Ålder: 54.
Bor: Hornstull.
God egenskap: Humoristisk.
Dålig egenskap: Stresskänslig på ålderns höst, (skratt).
Familj: Maken Jan Käll, 49. Barnen Luisa, 18, och Brandon, 12, och katten Svejk.
Framtidsplaner: Vara tjänstledig från Regionteatern i Kronoberg och skriva en föreställning och radioteater.

På 90-talet spelade du fullblodspsykopaten ”Emelie” i Rederiet. Nämnda Emelie kidnappade, våldtog och sprängde stackars ”Carl” i luften. Blev du nästan rädd för dig själv under inspelningarna?

– Nej, jag njöt! Jag tyckte att det var vansinnigt roligt att spela någon som var så pass galen. ”Emelie” var i mångt och mycket helt normal – utåt sett – men inombords brottades hon med många tankar och psykologiska problem…

Vad fick du för reaktioner?

– Många tyckte att det var otäckt. Vissa var nog lite rädda för mig. Jag kommer ihåg en gång när jag satt på tunnelbanan. Ett gäng killar satt bredvid mig. När de såg att det var jag reste de sig upp och satte sig på några platser bort.

Hände det något annat anmärkningsvärt?

– Ja, jag fick ett paket en gång adresserat till ”Emelie”. Jag fick inte öppna det själv, SVT befarade att det skulle vara något konstigt i paketet.

Innehöll det en bomb?

– Nej, bara en väska från en beundrare, (skratt).

Hur gick det till när ”Emelie” försvann från Rederiet?

– Om jag minns rätt så var jag med i två omgångar. Manusförfattarna tyckte att det var så kul med ”Emelie” att de skrev in henne igen. Sedan var det så att jag försökte skjuta ”Reidar” – och så våldtog och bombade jag ”Carl” och påstod att jag var hans flickvän. Till slut gick det nog inte att pressa ut mer dramatik ur den här rollfiguren. TV-tittarna var övertygade om att ”Emelie” dog i bombdramat, men i det allra sista avsnittet fick man faktiskt se en liten glimt av henne. Då låg hon i en sjukhussäng, svårt brännskadad och bandagerad. Hon levde, hon hade inte blivit sprängd…

Blir du ofta påmind om Rederiet?

– Nej, inte så ofta, faktiskt. Det händer ibland när jag spelat teater eller varit ute på turné. Rätt vad det är kan det stå någon där som gillade Rederiet – och vill ha en autograf.

Vem av de gamla Rederietstjärnorna träffade du senast?

– För ett par år sedan träffade jag Bengt Bauler på tunnelbanan. (Karaktären Carl, redaktionens anmärkning). Det var jättekul att se honom, jag har alltid gillat Bengt.

Sedan Rederiet-eran ägde rum har du gjort närmare 300 inläsningar av ljudböcker. Trivs du med det här jobbet?

– Ja, jag tycker att det är jätteroligt. Det är jag och lyssnarna… Sedan spelar jag teater också. Det roliga med det här yrket är variationen.

Sedan 1999 är du gift med dramatikern och romanförfattaren Jan Käll, 49. Hur gick det till när era vägar korsades?

– Vi träffades på Pelikan, en restaurang på Södermalm. Jag var 28, han skulle fylla 23.

Kan du tänka dig en comeback med Rederiet?

– Ja, varför inte? Det skulle vara riktigt kul!