Roger Pontare tagen av polis – egna orden om brottet

Roger Pontare berätttar öppet om livet – och när han hamnade i klammeri med rättvisan.

Hur står det till världens bästa Roger?

– Jo, jag tackar ödmjukast för att jag är så pass frisk som jag är. Inga krämpor, egentligen. Livet rullar på. Jag känner mig stark!

Senaste åren har du gjort en omfattande utseendeförändring. Landningsbanan upptill är ersatt av ett långt hårsvall och i stället för ”babyface” har du ett rejält skägg. Upplever du att folk hoppar till i ren förskräckelse när de ser dig?

– Ja, inte minst morsan. Hon förstår inte vad som hänt! ”Fan, vilket skägg du har, hur kan du se ut på det där viset?”, frågar hon.

Vad svarar du?

– Jag svarar: ”Kära mor, det är bara en utveckling i livet”.

Känns det härligt att se ut som en vilde?

– Ja, för jag har alltid sett så snarfager ut. Du vet, rakat huvud. Nu låter jag allt få växa ut i fritt fall. Jag minns när jag spelade med i Jesus Christ Superstar. Då skulle alla killar ha skägg. Men det här är rekord. Jag har aldrig haft så här långt skägg – nästan ner till naveln. Det är skönt att släppa loss de inre krafterna. Jag borde haft kvar motorcykeln.

Det har gått ofattbara 20 år sedan du tog hem segern i Melodifestivalen med bidraget ”När vindarna viskar mitt namn”. Säg tre bra respektive dåliga saker som hänt i ditt liv sedan dess!

– Om vi börjar med det som är positivt så är det att jag och Elisabeth har ett förhållande som är stabilt sedan många, många år. En till sak är att jag kunnat jobba med någonting som jag ville göra redan i tidiga år. Tredje saken är väl att jag blivit ganska händig, faktiskt. Från början är jag svetsare och smed. Jag tycker om de jordnära jobben.

Och tre dåliga saker?

– Om jag får blicka utanför gränserna och titta med ett större perspektiv, så tycker jag att världsläget är så fruktansvärt instabilt. Jag vet inte hur världen kommer se ut för nästa generation. Sedan är jag väldigt bekymrad över vädret. Det är precis som att ingen bryr sig. Det finns massor av tecken på att jorden mår dåligt. Jordbävningarna till exempel blir allt kraftigare. I själen mår man inte bra av sådana här saker.

En till dålig sak är väl att du fått problem med ögonen, inte sant?

– Ja, det stämmer. För drygt tre år sedan var jag i Arvidsjaur på samernas nationaldag. Där tänkte jag att jag skulle ta en ansiktsmask för att rena hyn. På morgonen var jag totalt igensvullen, både under och över ögonlocken. Det var där – i Arvidsjaur – det började. Sedan dess har jag gjort resor hit och dit. Jag har träffat alltifrån vanliga hudläkare till professorer på Sophiahemmet. Ingen kan ställa diagnos. Det är inte roligt att se sig själv i spegeln. Fast senaste tiden har det faktiskt blivit mycket bättre. På morgnarna är det uppsvällt, men när jag jobbar under dagen så går det ner. Just nu är det riktigt bra! Jag ser väldigt mycket friskare och ungdomligare ut än jag gjorde för ett år sedan.

Bor du mitt ute i ingenstans?

– Jag bor överallt och ingenstans.

Har du skrotbilar och annat bråte på gårdsplanen?

– Skrotbilar? Nej, det har jag inte. Däremot har jag en del järnskrot. Jag har dragit upp gamla harvar i skogen, de stod där och var livsfarliga för djur. Planen är att jag ska sätta ihop järnskrotverk, att blanda trä och järn. Det är väl det enda skrotet jag har på gårdsplanen – förutom några expansionskärl och stubbar och omkullblåsta träd som jag sparat…

Vilket djur såg du senast från köksfönstret?

– Det här är ett väldigt björnrikt område. För något år sedan såg jag en björnmamma med två ungar. Inte från köksfönstret men när jag var ute och gick på vägen. Avståndet var 30, 35 meter. Jag har stor respekt för björn. Man ska föra mycket liv när man är i skogen, man ska inte smyga. En gång – när jag drog loss skrot i skogen – hade jag med en megafon. Det fanns en siren på den här megafonen. Den använde jag, (skratt).

Visst är du storstadsbo i grund och botten?

– Absolut inte, jag är från Lappland! Däremot flyttade jag ner till Stockholm när jag träffade Bettan. Sedan bodde jag där i elva år. Det var bra för karriären att komma till skott och testa vingarna.

Hur känns det att vara på tillfälliga besök i Stockholm?

– Det känns bra. Framförallt får jag upp minnen från musiktiden när jag satt i pianobarer och spelade. Inom det gebitet får jag upp bilder. Vi hade en kanonbra etagevåning i Solna, Elisabeth och jag. Stockholm är vackert på bild, men jag blir inte lugn när jag går omkring i stan. Två dagar är helt okej.

Vem av dina kompisar har du tätast kontakt med?

– Micke Bolyos, han som varit tillsammans med Marie Fredriksson. Vi är som bröder.

Är Elisabeth vacker som en saga?

– Så här i sommartid är hon mer som ett skogsrå. Hon lever i sagans värld.

En gång i tiden var ni gifta. Sedan skilde ni er – och återförenas. På vems initiativ blev det ni igen?

– Det var ömsesidigt, naturligtvis. Vi hade en paus på två månader. Det var i en period där jag jobbade mycket. Vi slets ifrån varandra men höll kontakt. Till slut blev det vi igen.

När blev du senast stoppad av snuten?

– Det var inte så länge sedan. Jag kom körande mot Hudiksvall. Plötsligt kom det en privat bil och slängde upp ett blåljus på taket. ”Kör jag för fort?”, tänkte jag. Två trevliga poliser ville titta på körkortet. Jag hade tappat reg-skylten. För det blev det böter på 2000 kronor. Dessutom var avgasröret lite löst och så hade jag inget säkerhetsbälte på mig. Poliserna passade på…

Blev det blodpudding den månaden?

– Nej, men ärtsoppa.

Vilken maträtt förknippar du med din barndom?

– Potatispalt med fårfett i. Mormor gjorde det ganska ofta. Hon bakade in fårfett i palten.

Är du glupsk i maten, Roger?

– Ja, när något är riktigt gott. Jag är väldigt förtjust i kams, det är en maträtt från Ångermanland som påminner om palt. Kams består av kornmjöl, vatten och salt.

Vad är det märkligaste du gjort i sömnen?

– Du menar förutom att drömma?

Ja.

– Det är nog att jag gått i sömnen.

Undertecknad pratade nyligen med Suzanne Axell, hon från Fråga doktorn. Suzanne berättade att hon vid ett tillfälle vaknat upp iförd pyjamas i en gatukorsning – två kvarter hemifrån. Sovande hade hon klivit upp från sängen, gått ut genom dörren, gått nerför trapporna, öppnat entréporten och börjat vandra på gatan…

– Oj! Så avancerad har inte jag varit. Inte på långa vägar. Jag har bara gått omkring hemma. Annars sover jag ganska bra. Jag gör inga utflykter.

Slutligen Roger, vad skulle du välja: få en hoppspark rätt i ansiktet av Kikki Danielsson, stjäla en knähund utanför ICA och åka fast tre dagar senare eller knyta fast Antikrundans Knut Knutsson i ett träd i Knutby – och därefter slå knut på dig själv?

– Svår fråga, men frågan är om jag inte skulle knycka en knähund. Det verkar lindrigast!

Ålder: 68.

Stjärntecken: Våg.

Bor: Hedvigsfors i Hälsingland.

Familj: Sambon Elisabeth, 67, sönerna Vincent, 39, Viktor, 32, Jimmy, 44, hunden Condrad.

God egenskap: Snäll, generös och omtänksam.

Dålig egenskap: Dålig på att följa instruktioner, men den som alltid följer instruktioner gör heller inga upptäckter.

Älskar att: Slöa.

Hatar att: Påtvingas saker, jag vill vara så fri som möjligt.

Äter helst: Kalla rätter såsom potatissallad och rostbiff.

Dricker helst: Avkyld öl. Och så mjölk, naturligtvis!

Skrattar åt: Situationskomik som utspelar sig i vardagslivet.

Borde: Cykla mer, det är skonsamt för lederna. Jag gillar inte att jogga på asfalt.

Kändismerit: Jag är en ganska bra sångare, (skratt).

FOTO: TT