Per Ragnar i stor intervju: Kärleken, karriären och framtiden

Geniförklarade skådespelaren Per Ragnar har medverkat i ett 50-tal stora teater- och tv-produktioner, men för den breda allmänheten är han mest känd som psykopatpastorn ”Sten Frisk” i såpan ”Tre Kronor”. För Hänt berättar Per om pensionärsliv, kärleken och forna vänskapen med Ted Gärdestad.

Hur står det till världens bästa Per?

– Solen skiner, jag mår bra och ser fram emot att filma lite med Krister Henriksson. Det är en av få kollegor som jag aldrig jobbat med.

Hur ser en typisk dag ut i ditt pensionärsliv?

– Det härliga med pensionärslivet att jag själv bestämmer vad jag vill fylla dagarna med. När min dotter bor hos mig är dagen givetvis uppfylld av hennes förehavanden. Annars försöker jag träffa någon kompis eller se en film. Jag tycker om att fika, bara sitta på ett café med en kopp och läsa en tidning och titta på människor. Går jag upp på Katarina kyrkogård blir jag påmind om hur många vänner som dött de senaste åren. Där ligger min granne och gode vän Gösta Ekman. Där ligger Kim Anderzon och Lasse Strömstedt och häromveckan dog ännu en god vän, skådespelaren Willie Andréason som jag hade kontakt med fram till två dagar innan han dog. Han ringde själv och sa: ”Tiden är kort nu!”

En kollega som i allra högsta grad lever är Tina Leijonberg. Ni träffas titt som sägs, sägs det. Vad gör ni när ni ses?

– Oj, se där! Herr redaktörn har stora öron och ögon, uppenbarligen. Då ska han få alla fakta i målet så att ingen behöver grubbla. Tina och jag möttes i ”Tre Kronor” där hon spelade min hustru som jag med mina våldstendenser hanterade eländigt. Sedan gifte hon sig med en präst. Min rollfigur Sten Frisk kom tillbaka efter en fängelsevistelse och tog över hela samhället och drev alla in i döden, psykopat som han var. Längre fram spelade Tina min dotter, hon var präst i musikalen ”Sol, vind och vatten”. Tina är en livserfaren människa. Hon och hennes man Jonny är filmfreaks. Det finns knappt en film som de inte sett och kan varna för eller tips om. Vi ses en gång i kvartalet – tre timmar vid varje tillfälle – på Café 91 på Söder. Alltid elva på förmiddagen. Vi beställer kaffe och varsin macka med två stekta ägg, delar på ett wienerbröd med vanilj och sylt. Sedan pratar vi om världshändelser och skvallrar om kollegor och händelser i teater- och filmvärlden. Klockan två skiljs vi åt, går åt varsitt håll och ses om ett kvartal igen. Samma tid, samma plats, samma käk.

Vad saknar du från tider som flytt?

– Det härliga är att INTE sakna någonting, men att med glädje minnas allt man fått göra, alla fantastiska människor man jobbat med. Det är nästan overkligt att läsa om att det varit hundraårsjubileum av Ingmar Bergmans födelse. Tänk att man jobbat med denne gigant. Jag lärde mig inga trollformler av honom, jag lärde mig att teaterarbete är som alla andra jobb. Det handlar om planering, övning och ännu mer träning.

Mellan 1980 och 1985 var du programledare för ”Gomorron Sverige” där du avslutade varje sändning med att läsa en dikt. Vems dikter läser du med störst belåtenhet?

– Oj, det var ingen lätt fråga. Givetvis gillar jag Nils Ferlin och Gustaf Fröding, diktare som kan skriva enkelt, rimmat om livet, kärleken och döden. Hjalmar Gullberg är en annan favorit. Och så har jag två ganska okända lyriker som jag älskar att läsa: Astrid Johansson och Kerstin Hed.

Är du också en bra poet?

– Bra och bra, det är läsaren som upplever vad hen tycker om. En glädjande grej var när Sulo, som skriver texter och musik till Kikki Danielsson, tonsatt ett par dikter ur min samling ”Kärlekar”. Han och Idde Schultz sjöng in dem och för några år sedan toppade två av dessa låtar P4:s spellista. Magiskt!

Ge mig ett smakprov på en egen dikt!

– ”Mormor. När hon sagt gonatt till tv:n tände hon varje kväll ljusen på den gamla sekretären, tvårummarens altare. Där stod Helges kort, nu lyser hans ansikte. Hon smuttade på glaset med portvin, som man gör vid en nattvard. Bara de finaste minnena fick vara i rummet, de andra fanns i sängkammarns smutspåse. Helge, min man, sa hon enkelt, snart ses vi hos Gud, så skönt det skall bli att slippa hyran och stöket i världen”.

Under åren har du gestaltat ett antal ondskefulla karaktärer. Adolf Hitler till exempel där du hade en fyra timmar lång monolog på scenen. Dras du till det mörka?– Precis tvärtom! Hela mitt liv har jag sökt mål och meningen med livet, studerat religioner, ägnat mig åt yoga och meditation, skrivit böcker och föreläst om livsfrågorna. Söker man det ljusa kan man inte undgå att tangera det mörka.plus_iconLönelista: Så mycket tjänar svenska kändisarna 2019Läs mer

När tycker du att det är trist att vara solokvist?

– Jag tycker om att vara ensam. Jag har hela mitt liv träffat fantastiska människor och levt i arbetsmiljöer med intensivt umgänge och mycket publikkontakt, så i långa perioder har jag varit människomätt. Och trots att många goda vänner dragit iväg så har jag många kvar: mina syskon, min dotter, hennes mamma, min organist Patrik, en entreprenörkompis sedan 40 år i Katrineholm, Knapa, naturfilmaren Nina Hedenius, DN-journalisten Mollis, kamraten sedan elevskolan, den fantastiska Anita Wall och hennes underbare man, skådisen Lasse Lind. Jag är välsignad med umgänge!

I vilket sammanhang raggar man som kvinna lämpligast upp mig – om man är intresserad av att få dig på kroken?

– Det är inte mycket till fångst att få en gammal vegetarian på kroken. Förr kallades jag ”Morots-Jesus”. Den som söker baggekött får kasta ut på annat håll.

Är du lika hälsosam som Gunde Svan?

– Hur hälsosam är han? Eftersom jag varit vegetarian i snart 60 år har jag tusentals gånger fått frågan: ”Blir man friskare av att vara vegetarian?” Tyvärr kan jag inte göra parallellstudier på mig själv, men jag har inte haft en enda sjukdomsdag under mitt långa, yrkesverksamma liv.

På den gamla goda tiden syntes du ofta ihop med Ted Gärdestad. Han led av psykisk ohälsa och isolerade sig allt mer. Nådde du fram till honom även på slutet?

– Jag fanns där vid hans sida så gott det gick. Vi gick på bio, promenerade. Medicinerna påverkade honom på gott och ont. När han självmant valde att lämna livets perrong bad hans familj mig att vara officiant på hans begravning. Det blev en ljus och värdig avslutning på ett liv som borde fått fortsätta så mycket längre. Janne Schaffer spelade, ABBA-Agnetha var där, likaså Lill-Babs med döttrar. I stället för att lysa frid över hans minne med tre skovlar mull använde jag tre solrosor.

Vad borde du absolut inte avslöja om dig själv?

– Borde och borde, men mitt livs sorg är att jag är en usel sångare.

Vad har varit sommarens höjdpunkt?

– När min dotter häromdagen kom hem från Malta. Jag hade inte sett henne på en vecka och tänkte: ”Herregud vilken snygg människa – och hon är MIN dotter!”.

Slutligen Per, vilken är den bästa stunden på din dag?

– Just nu när jag ser i herr redaktörns ögon att han inte orkar höra mer, och jag är ganska nöjd med mina svar. Nu går jag ut i solen, sätter mig på en bänk, ser ut över vattnet och tar fram boken som jag med spänning ser fram emot att läsa: ”Insekternas planet”. För varje människa som lever på jorden finns det 200 miljoner insekter. Man behöver aldrig känna sig ensam!

Namn: Per Ragnar.
Född: 29 maj 1941.
Bor: Södermalm.
Yrke: Skådespelare.
Familj: Dottern Fredrika, 17.
God egenskap: Har varit vegetarian i 60 år.
Dålig egenskap: Har inte körkort.
Äter helst: Det som är gott och grönt.
Dricker helst: Fruktteet Infuso.
Längtar efter: Att bli överraskad av ett jobberbjudande som jag aldrig drömt om!

FOTO: Micael Engström/IBL Bildbyrå, Eero Hannukainen/IBL, Roger Tillberg/IBL Bildbyrå