Per Andersson om sitt stora genombrott: ”Måste ringt fel...”

Om jag ska vara helt ärlig blandade jag för ett ögonblick ihop honom med någon helt annan. Vem ska jag låta vara osagt men när jag inser vem han är, ler jag stort. Jag ska träffa roliga, varma och härligt chosefria komikern Per Andersson, 40, vid Chinateatern i centrala Stockholm förstås, där ska han ha nypremiär av hyllade musikalen ”The Book of Mormon”.

Per är på övervåningen, men kommer ner med ett leende. Vi sjunker sedan ner i mörkret i salongen.

Du växte upp i Balltorp, södra delen av Mölndal. Hur var det?

– Jag hade en syster, Lise-Lotte, som är nio år äldre och vi kommer från en medelklassfamilj. Vi bodde i lägenhet första tiden och sedan i ett radhus i Balltorp. Min syster och jag hade våningssängar och en undulat som sedermera dog och som vi begravde.

Hur var dina föräldrar?

– De var väldigt stöttande. Det viktigaste i deras ögon var att vi hade kul. Alla har inte sådana stöttande föräldrar, det man växer upp med blir en sanning. Pappa sa alltid: ”Gör det du tycker är kul”, och mamma släpade alltid med sig sina kollegor för att komma och titta när vi uppträdde med vår teatergrupp Humoristerna. De ställde upp och stod i caféet och sålde fika, syrran fixade våra affischer och kusinen styrde musiken till showen.

Och så träffade du likasinnade vänner och ni bildade kvartetten Humoristerna.

– Vi fick nycklarna till aulan i Åbyskolan, vi fick det ansvaret. Folk frågade om vi skulle med ut på stan, men vi ville hellre skriva teater och vi byggde scenografi hela nätterna. Alla var med, det var som ett teaterhus, och vi var svintöntiga förstås, men ändå fick vi alltid respekt.

Och teaterhuset i Mölndal blev någon slags knutpunkt.

– Vi drog fulla hus och det kom 2 000–3 000 personer för att titta och vi höll alltid på att skriva nya shower i skolrevyerna. Även de som var tuffa och kom in och la upp fötterna på stolarna och sa ”öh”, skrattade så de skrek till slut.

Hur fortsatte det sedan då? Efter samhällsvetenskaplig linje?

– Vi höll på hela tiden. Mölndalsrevyn, Humoristernas revy, och sommarteatern i Gunnebo där vi gjorde ”Ronja” och byggde en stor, fet borg.

Visste du hela tiden vad du ville bli?

– Nej, det var en dröm. Vi kunde åka in till Lorensbergsteatern, i centrala Göteborg, bara för att stå utanför och diskutera affischerna. Jag hade aldrig vågat hoppas på att det skulle gå så bra som det gjort. Jag har aldrig satt upp några mål såsom ”om ett eller två år ska jag vara på tv”.

När kände du att du fick ditt stora genombrott?

– Det var i tv-programmet ”Time Out”. Jag var fruktansvärt nervös, där satt ju en massa roliga människor såsom Henrik Hjelt och Robert Gustafsson, det var bara att hälsa på dem trots att svetten rann. Jag hade länge känslan att ”de måste ha ringt fel”, minns jag.

Har du något kvar du måste göra?

–Jag har ju fått en spårvagn uppkallad efter mig så rent hybrismässigt är jag hemma.

Du har bott i Stockholm med din sambo Malin och sönerna Ture och Tage de senaste fyra åren. Hur träffades du och Malin?

– Jag blev lite knockad av henne. Vi hade en gemensam kompis som spelade i samma revy som jag, och Malin satt i publiken och blev inte alls knockad. Hon tänkte istället ”gud vad han spelar över”.

Är du en kul pappa?

– Jag försöker hålla distans till allt jag gör, det blir ju en förflyttning av en själv när man får barn. Jag tror att barnen tycker att jag är rolig just nu, men om ett par år är jag nog bara töntig.

Vad är roligast att spela?

– Det är roligt på olika sätt, man lär sig hela tiden och när man spelar teater är ingen kväll den andra lik. Det är alltid helt olika stämning i publiken och man kan ju ändra saker i sista sekund, det är kul med live!

Finns det något som är tabu?

– Absolut inte, med ett gott hjärta kan man skämta om allting och jag tycker det är rätt roligt när det inte flyger, när det uppstår en tystnad.

Hur har det varit att göra ”The Book of Mormon”?

– Teater är en lagsport och alla har olika roller. Det är klart att det blir lättare om det funkar alla sinsemellan, men man kan inte klicka med alla. Det är fantastiskt kul och de är så duktiga när de dansar och sjunger, men jag känner mig som en liten gubbe från Mölndal.

Känner du att du förväntas vara rolig på middag hos grannen?

– Inte alls. Däremot kan jag vara rolig för mig egen skull men jag känner ingen förväntan på det, att nu måste jag leverera komik. Om någon skulle säga det så försöker jag, så gott jag kan, göra narr av den personen eller så drar jag mig sakta undan och tänker ”här kan man ju inte hänga”.

Är det bara glädje i ditt liv eller finns det något stråk av svärta som vi kan prata om?

– Alltså. Det där kanske är löjligt men jag tycker att det är så många som redan pratar om det, och kanske är det bara att jag inte är redo för det. Men det är klart att jag har haft nära vänner som gått bort i cancer och nära vänner som tagit livet av sig. Då är man ju skitledsen vissa perioder och jag vill inte kokettera med min sorg, det måste landa rätt. Det är förjävligt att det händer, men det är en del av livet och har alltid varit det.

Foto: Malin Bondeson, IBL