Micke "Syd" Anderssons sons njure slutade fungera: "Vi förstod inte att han var så sjuk"
I början av 90-talet hade Gyllene Tiders karismatiske trummis Micke “Syd” Andersson, 54, stadgat sig. Bandet låg på is, men Micke spelade då och då med kompisen Per Gessles, 56, omåttligt framgångsrika band Roxette. Sonen Dennis föddes 1989 och lyckan och familjelivet med frun Madeleine var på topp.
Till en dag.
– Jag hade varit med Roxette i London på ett tv-jobb och kom hem till Halmstad där vi bodde på somrarna. Där möttes jag av Dennis som såg ut som om han skulle dö. Det var första barnet och allt och jag blev naturligtvis vettskrämd. Vi åkte till sjukhuset i Halmstad, men de sa att vi var tvungna att åka till Stockholm för vård direkt, berättar Micke för Hänt.
– Det visade sig att han inte kunde kissa ordentligt, delar av urinet gick istället tillbaka upp i njurarna. Vi förstod inte att han var så sjuk, säger Micke när vi sitter i hans charmiga hus strax söder om Stockholm.
Sonen Dennis sitter bredvid och är imponerande saklig.
– Jag föddes med en missbildning i urinvägarna. Urinet gick delvis tillbaka upp i njurarna istället för ut den vanliga vägen. Det gjorde att den vänstra pajade till slut och den högra har sedan dess fått jobba extra hårt som reningsverk. Till slut hade min fungerande njure under tio procents kapacitet. Då går man runt med giftigt blod i kroppen hela tiden.
Något som kanske borde resulterat i att Dennis skulle fått en ny njure för länge sedan. Men förklaringen är inte så enkel.
– Man väntar helt enkelt till det blir kritiskt. Man kan ju leva med en njure och om någonting skulle gå snett vid en operation så kanske båda njurarna ryker och då har man problem, förklarar Dennis med en smula galghumor.
I januari 2014 var det dags. Dennis mamma Madeleine skulle donera sin ena njure, en operation som hade föregåtts av många och omfattande tester i ett års tid. Framför allt av just donatorn.
– Läkarna kollade Madeleine först, hade inte det fungerat så hade det jag varit nästa som testades. Det var många tester, olika korstester för att kolla om Dennis kropp kunde ta emot Maddes njure, säger Micke.
Operationen skedde på Huddinge sjukhus avdelning K87. Ett omvälvande ingrepp som trots allvaret inte gjorde Dennis speciellt nervös.
– Nej, jag var faktiskt mer orolig för mamma, det viktigaste var att hon skulle må bra. Jag flyttade hem till henne två månader innan operationen, vi pratade mycket och så, säger han.
Transplantationen gick bra, men det första Dennis gjorde var att tänka på hur hans mamma mådde.
– Om inte hon mådde bra så hade jag blivit ledsen och det hela hade varit förgäves. Om något hade hänt mig så hade det varit menat.
– Jag fick ringa mamma två rum bort, på grund av infektionsrisken så fick vi inte träffas. När jag hörde att hon mådde bra så brast det.
– Då kom alla känslorna på en och samma gång, fyller pappa Micke i med ett litet leende.
Operationen gick som sagt bra. Dennis har i efterhand haft en urinvägsinfektion som spred sig till njuren, vilket är farligt. Men det fick läkarna bukt på och efter det tog de bort den ingång för stomipåse som Dennis haft en längre tid. Den var grogrunden till infektionerna så efter at den togs bort i mars i år så har han inte haft några problem.
Idag tar han medicin två gånger per dag som faktiskt är immunnedsättande. Det är ett sätt att lura kroppen så den inte aktivt börjar stöta bort det främmande organet i kroppen.
Vid sidan om det här jobbar Dennis som filmare på ett produktionsbolag och har även jobbat en del ihop med pappa Micke.
På frågan om Dennis någon gång har varit bitter för att han drabbats av det här, skakar han bara på huvudet.
– Jag är väldigt tacksam för livet. Det hade jag inte varit, inte på samma sätt, om jag inte haft det här. Jag är tacksam varje gång jag vaknar och är frisk. Jag har lägenhet och jobb. Jag är glad och tacksam för allt.
En imponerande inställning hos en 26-åring som har haft det minst sagt tufft i livet.
Den kritiska frågan hur länge njuren ”håller” hänger i luften.
– Det kan man inte veta. Det beror på så många saker, om den kommer från en avliden eller en levande person, levnadssätt och så vidare. Jag önskar jag visste, men som det är nu så tar jag en dag i taget och är tacksam att det går bra.
Något som ligger extra varmt om hjärtat hos både Micke och Dennis är naturligtvis frågan om organdonation. Båda lobbar hårt för organisationen MOD – Mer organdonation – och talar sig varm för den i Sverige ännu inte så vanliga företeelsen. Micke är dessutom ambassadör för MOD och utnyttjar gärna sitt kändisskap till det här behjärtansvärda ändamålet.
– Vad får du för känsla när du tänker att du skulle kunna rädda livet på åtta människor om du ändå levt färdigt? Hur skulle dina nära känna om du skulle kunna rädda andra människors liv?
– Folk kanske är rädda. De tycker kanske att det känns som att skriva testamente. Men vi ska alla dö, för mig är det självklart att eventuellt kunna hjälpa många andra till ett bättre liv. Vi i Sverige ligger efter många andra länder. Åttio procent vill skriva upp sig, men bara tio-femton gör det, säger Micke uppgivet.
– Men vi tror och hoppas att den siffran ökar.
Andra läser också: