Landet runt-Henrik Kruusval om relationen med sambon Karin

Varje vecka bänkar sig en miljon svenskar framför teven för att se Landet Runt. För Hänt berättar programledaren Henrik Kruusval, 47, om otäcka dramat som tittarna inte fick se.

Hur står det till, Henrik?

– Mycket bra.

I drygt tio år har du hållit låda i Landet Runt. Blir det tio år till?

– Definitivt! Det är sannolikt världens roligaste och mest meningsfulla uppdrag. Om jag fick önska något så är det mer tid att åka runt i landet och svänga av på varenda liten grusväg och ser vart den leder. Alla dessa gula skyltar som vi passerat utan att ha tid att svänga in. Skylten 1 st Tomte utanför Nossebro, till exempel… Vad finns det där?

Vad är det märkligaste som hänt i ett Landet Runt-sammanhang?

– Det är så mycket, men en kandidat kan vara när jag skulle bada i en isvak i Idre. Jag står på isen på den lilla tjärnen. Har precis tagit av mig badrocken och står med badbyxor och fryser och tvekar. Planen är att jag ska hoppa i med ett rep runt magen och sedan snabbt som ögat kravla mig upp igen och vid behov bli dragen sista biten. Tjugo meter bort står räddningen: en ångande varm bandvagn som jag ska springa till efter badet. Det som sedan händer är som hämtat ur en varningsfilm för vinterbad. Bandvagnsföraren gasar på lite för att flytta ekipaget någon meter. Isen brister. Ett ljudligt knak. Fordonet börjar sjunka. Kalabalik uppstår. Föraren klättrar ut genom taket, bandvagnen sjunker lite till, kameran rullar och jag får hjärnsläpp och hoppar ner i vaken. Jag vet inte vad jag tänker men det känns lite som nu eller aldrig. Det är så kallt så att det känns som att någon försöker slita av mig huden. Jag flyger upp ur vaken, springer förbi den sjunkande bandvagnen och tänker att jag hoppar in i SVT-bilen som står parkerad femtio meter bort. Löpningen övergår i vilt skenande. Väl på parkeringen inser jag att bilnycklarna finns i jackan som ligger kvar på isen. Det är vanvettigt kallt så jag tittar mig omkring efter annat värmande skydd och noterar restaurang Byvägen som ligger alldeles intill. Som en pil rundar jag parkeringen, springer uppför trappan och raka vägen in på restaurangtoaletten där jag sedan torkar mig med pappershanddukar.

Hur ser det ut inne på Landet Runt-redaktionen?

– Det är lite ostädat för närvarande, men grunduppställningen är två skrivbord, fyra stora skärmar, två kraftfulla datorer, en häftapparat, två tejprullar och en sax som alltid är borta. Rakt fram har vi utsikt över studion. Till vänster blickar vi ut över Göteborgs operahus och Göta Älv. Till höger har vi en korridor med toaletter. Allt är perfekt utom toaletterna plus att någon alltid snor min sax.

Har ni egen kaffekokare på redaktionen och ett stort foto av din föregångare Lars-Thure Ljungdahl, 85, på väggen?

– Kaffemaskinen är gemensam med nyhetsavdelningen. Jag tror att kaffet är helt okej. Mina smaklökar är helt okänsliga när det gäller kaffe, så jag skulle nog kunna dricka svart vatten och tycka att det känns helt okej. Något foto på Larz-Thure behövs inte. Han hör av sig med jämna mellanrum och påpekar att det är dags för ett jubileum. Vi har honom alltid på näthinnan.

Brukar du ta en tupplur när du kommer hem efter en lång arbetsdag?

– Jag har faktiskt börjat med det. En fenomenal rutin förutsatt att inte tuppluren överstiger 30 minuter. Då kan jag lika gärna sova vidare till morgonen efter.

Vad är det sjukaste du varit med om i kändisskapets spår?

– Jag hade en märklig upplevelse på Liseberg dit jag och min yngsta dotter hade tagit oss för att titta på Johnny Depp. Efter konserten tänkte vi åka lite berg-och-dal-bana, så vi gick för att köpa biljetter. Kvinnan bakom luckan kände igen mig och blev på mycket gott humör. Hon sa ordagrant: ”Landet Runt-Henrik och Johnny Depp samma dag – vad är oddsen för det?”

Vad är det konstigaste du hittat under en skogspromenad?

– En förvildad get. Han fick senare namnet Geltzin och blev en legend i Landet Runt-sammanhang.

Konstigaste du slängt av misstag?

– Det måste vara min sambos hela nyckelknippa som råkade följa med ner i ett sopnedkast. Det märkliga var att hon inte alls lyssnade när jag förklarade att det inte var mitt fel utan konstruktören som har gjort sopnedkastet runt när alla soppåsar blir päronformade när de är fyllda och bärs mot sopnedkast. Det är alltså inte möjligt att stoppa in soppåsen i hålet utan att behöva skjuta på med ytterligare en hand. Det var där nycklarna fanns och de fastnade i påsen och följde med ner. Det fanns heller inget soprum i botten som jag trodde utan en sopsug. Nyckelknippan försvann för evigt.

Och konstigaste frågan du ställt till doktorn?

– ”Men... kan jag inte få lite gips i alla fall?” Jag hade en spricka i stortån. Doktorn röntgade inte ens utan bara konstaterade att den såg rak och fin ut och att den läker av sig själv…

Tycker din bättre hälft Karin att du har en förmåga att hamna i märkliga situationer?

– Ja, men hon menar att det i 99 procent av fallen är självförvållat.

Hur länge har du varit ihop med Karin?

– Sedan 1994. Ett magiskt år!

Ska ni fortsätta leva i synd eller blir det bröllop snart?

– Jag friar minst en gång om året och hon brukar svara ja, det räcker så.

Avslöja tre kändisar du kan tänka dig att bjuda till bröllopet!

– Det skulle bli ett sparsmakat bröllop med få gäster, men en generell drömgäst är valfri trollkarl, så jag säger Joe Labero och Tobbe Trollkarl.

Vilken känd tjej liknar hon?

– Hon påminner lite om Mona-Lisa men gladare.

Vad brukar hon klaga på att du luktar?

– Jag är unikt doftfri. Däremot har jag börjat snarka ganska så ordentligt.

Vem är mest fåfäng: du eller din sambo?

– Jag, utan tvekan.

Du och familjen bor bara något stenkast från en botanisk trädgård. Luktar det rosor när man öppnar balkongdörren?

– Rosor, vårblommor, träd, gräs, porlande bäckar. Det är en fantastisk doftsymfoni som möter den som står på vår balkong. Det har jag i alla fall fått berättat för mig. Jag är själv allergisk mot alla pollen som finns så det brukar vara en fråga om sekunder av doftförnimmelser innan allergin stänger luckan, när vintern slår om till vår.

Sedan många år tillbaka samlar du på skyltar. Hur många har du?

– Jag har inte siffran framför mig nu men jag tror att det är cirka 10 800.

Talar du sanning nu?

– Det kan finns några dubbletter i och för sig… Så okej, vi kan väl säga 10 500 – strängt räknat.

Har det hänt att du skruvat ner någon skylt på stan i berusat tillstånd?

– Faktiskt inte. Det närmaste skedde i Danmark 1992, typ. Då lånade jag och några kompisar en trädgårdstomte ur en dansk trädgård och tog med den på äventyr, bjöd den på öl och så vidare. Men den har jag för mig att vi lämnade tillbaka.

Vad kan det vara bra att känna till om dig om man funderar på att bli din kompis?

– Jag kan vara lite svårövertalad, men när jag väl har sagt ja så är jag oftast den som stannar till sist.

Säg tre saker du vill hitta på under 2021?

– För att ett år ska räknas så måste det innehålla minst ett episkt skidåk, en episk badupplevelse plus någonting som jag aldrig varit med om tidigare. Att torka sig varm med pappershanddukar på en restaurangtoalett efter ett isbad är en sådan sak, men det skulle också kunna vara att genomföra ett mermaidsim med sjöjungfrufena i Jönköping eller rida med full riddarmundering i ett tornerspel i Götene.

Slutligen Henrik, vad skulle du välja: råka fria till statsministerfrun Ulla Löven, 69, under ett akut ångest- och feberanfall, köra över en skogsmyra på länsväg 204 utanför Degerfors och påbörja hjärt- och lungräddning på den eller rea ut dig själv som städerska på Blocket – för bara 20 kronor timmen?

– Definitivt städalternativet. Jag är faktiskt omvittnat skicklig på att städa. Dammsugning är paradgrenen men även damma och svabba är konstformer där jag kan en del trix. Det viktigaste: du måste tycka att det är roligt och det är där jag har min största styrka. Jag kan inbilla mig att tråkiga saker är kul.

Foto: TT & Bo Håkansson/SVT