KRÖNIKA: Det fula blir snart det fina

Det bubblar och kokar i den instavänliga världen. Och trots att bilder på middagar i motljus, trådsmala midjor och välformade putrumpor, tjusiga solnedgångar och fläckfria frukostar med välkammade barn och ekologisk juice pumpas ut med en hastighet lik uppskjutet av ”The eagle” går vi mot dess död. Jo. för så är det.

Det har sedan urminnes tider alltid vilat en motvikt till allt. Och de senaste åren har vi matas med ett ständigt flöde av det perfekta, det ouppnåeliga, det flärdfulla. Det senaste spoten är att vi snart kommer att se ett allt större och naturligare utbud av realistiska bilder där det vackra får stå tillbaka för det fula, det oredigerade och det vanliga, eller ska man kanske kalla det, det riktiga.

Trenden är tydlig. Vi längtar och behöver få fyllas av det som är äkta och innerligt efter att så länge levt i La-La land.

Annonsörerna letar inte längre efter det största kontot med det bästa filtret. Nu är det mellanskiktet som uppvaktas med frågor om samarbeten och exponering. Småbarnsmamman med de skitiga fönstret och obäddad säng. Han som berättar om ångesten som river hans kropp, tabletterna han måste äta för att hantera den samt  konton med vilsamma, oprovocerade namn.  Carolina Gynnings tjusiga inspokonto får se sig överkört av Svenne banan som inte har en susning om filter med namn som Gingham, Moon och Reyes.

Vi går en allt vanligare värld till mötes och naturligtvis kan man raljera om att även detta blir tillrättalagt och konstlat. Att ingenting egentligen är helt opåverkat från våra föreställningar och hur livet kan te sig bakom de rosaskimrande solglas vi gärna bär av märket Prada.

För finns det något alltigenom äkta? Som inte drivs av den narcissistiska jakten på bekräftelse, likes, hjärtan och tummar? Jag tror inte det. För om det så vore skulle det inte existera på instagram.