Josefine Sundström om skräckbeskedet: "Jag fick en tumör i bröstet"
Jag har haft henne hemma i mitt vardagsrum. Det jag minst mest var hennes mans besatthet av karaoke. Hur han vägrade släppa taget om micken. Och Josefine Sundström 38, minns det också trots att det var tio år sedan.
– Klas älskar att sjunga karaoke, han blir som besatt. Man får slita micken ur handen på honom, skrockar hon förnöjt.
Vi ses på det stora biblioteket mitt i Stockholm. Det är jag som föreslår platsen, men när hon berättar att hon skrivit sina böcker” Vinteräpplen” samt “Boel&Oscar” här blir det hela ännu mer passande.
– Åh, jag hade en trygg och fin barndom, var ensambarn, eller sladdis kan man säga, Jag har två halvsystrar på mammas sida men blev ensambarn väldigt tidigt då de är mycket äldre. Minns knappt att jag haft syskon hemma, växte delvis upp på en gård i Västerbotten men också i Upplands Väsby, berättar hon.
Hennes pappa jobbade inom skogen, mamma i vården där hon varit en förespråkare för handikappades rätt till stödperson. Josefin hade det bra. Stabilt och lugnt omkring sig.
– Jag gick i skolan inne i stan från trean. Blev så småningom antagen till Kungliga balettskolan. Jag undrar hur många timmar pappa har tillbringat i bilen, lyssnades på radio medan han skjutsat och väntat på mig.
Som 17-åring fick hon sitt första jobb som dansare. På Göteborgsoperan.
– Jag hade en klasskompis som flyttade dit så jag hade någon jag kände där. Jag jobbade ett och ett halvt år men tappade stinget helt enkelt. Jag var väldigt lovande men trappade ner på dansen och började undervisa blivande dansare i stället, samt pluggade dramaturgi, fortsätter hon.
– Jag startade popgruppen Ai med fem andra tjejer och vi åkte omkring och turnerade på lite festivaler.
Gruppen var med i “Melodifestivalen” 1999 med låten “Bilder av dig” och placerade sig på en niondeplats.
– Jag blev erbjuden ett skådisjobb på SVT men tackade nej då vi var ute på turné, men sedan hörde de av sig igen och sa: “Du som kan lite om musik, det känns som om du skulle kunna vara en bra programledare, skulle du kunna komma hit och testa?”.
Musikprogrammet “Voxpop” blev en succé. Josefine fick en bra utbildning på SVT, programmet hade tittarrekord och alla de stora, aktuella världsstjärnorna medverkade.
– Det var innan barnkanalerna, bra sändningstid på ettan och det enda program där man visade musikvideos på den tiden. Metallica, Justin Timberlake och U2 var med och jag fick intervjua dem alla.
Josefine bodde kvar i Göteborg, var sambo och pendlade till Växjö där “Voxpop” spelades in under tre år. Det fungerade inte att hålla liv i gruppen Ai samtidigt. Josefine skrev lite musik, släppte några singlar och var programledare i “Melodifestivalen” under den här tiden. Hon har inte legat på latsidan utan synts i bland annat “Bingolotto”, “Jukebox”, “Lilla Melodifestivalen” “Junior-jeopardy” , “När & Fjärran,” samt “Stjärnor på is”.
Och så träffade hon sin stora kärlek Klas Lindberg, 39, journalist, när han intervjuade henne.
– Det var första gången jag skulle bli intervjuad och vi träffades på ett café på Södermalm. Jag minns det väldigt tydligt och han säger att han minns det ännu tydligare, att han blev förälskad. Det förstår jag för han hörde av sig hela tiden om än det ena å den andra, det var enkäter och allt möjligt, ringde om ditten och datten och jag undrade, varför ringer den här reportern hela tiden? Han är väl bara noggrann. Sedan fick jag reda på att han hade en bild på mig på väggen på sitt jobb. Men herregud, tänkte jag. Och sedan tre år senare, 2002, gjorde han en ny intervju och frågade om vi skulle gå ut och fika efteråt. Och först blev vi vänner men sedan blev jag tokförälskad.
I dag har de barnen Maj-Lis, 5, och Märta, 4, tillsammans.
– Det gjorde mig gott att bli mamma och Klas är väldens finaste pappa. Vi gifte oss 2008, ett klassiskt kyrkbröllop, säger hon efter att ha skruvat av sig ringen och kikat i den. Tjejerna är så härliga nu, fortsätter hon och ler lite.
Med föräldraskapet kommer ofta existentiella funderingar. Josefine har alltid brottas med rädslor och katastroftankar. Hon jobbar aktiv med att hålla dem i schack, att kunna styra över sina rädslor.
– Jag har alltid haft en stor inlevelseförmåga och kan lätt sätta mig in i hur det skulle kunna kännas om något hemsk skulle hända.
Jag ber om ett exempel.
– Jag flyger och reser men jag måste jobba så himla hårt med mina rädslor, det blev värre när barnen kom. Jag försöker att inte hämma dem men det är klart att det kommer smitta på något vis. Det kan vara att vi ska åka båt i Thailand, att jag kan se framför mig hur det händer något. Och jag kompromissar aldrig med säkerhet. Aldrig, säger hon bestämt.
Att kunna hantera sina katastroftankar blev extra viktigt den där dagen för fem år sedan då hon hittade en knöl i sitt ena bröst. Hon skulle på förlagslunch samma dag med en förlagskollega, Stefan Einhorn, 59, cancerläkare och författare. Hon berättade om knölen och han bokade genast en tid.
– Så jag gick dit, de gjorde en mammografi och undersökte bröstet. De såg tumören tydligt och jag skickades på punktering. Då var man inte kaxig. Det här var precis innan påsk och läkaren ringde mig efter några dagar och sa “Jag ringer dig för att berätta att den var godartad, så att du kan fira påsk i lugn och ro”. Allt gick så fort, kan inte begripa att jag ändå var så pass lugn men jag förstår ju mycket väl vilken tur jag hade.
Numera fokuserar Josefine på skrivandet även om hon har en fot kvar i tv-branschen. I augusti 2010 kom hennes debutbok “Vinteräpplen” som mycket handlar om hennes mammas relation med en våldsam man som hon träffade innan Josefins pappa.
– Jag började skriva min debutbok 2005 men jag skriver långsamt. Gör ändringar, stryker, det är lite jag.
Nästa år ska en ny bok lämnas in. I november 2015 är det deadline. Men först ska Josefine och familjen till Thailand fyra veckor. Där stänger hon av telefonen, bara sand mellan tårna och en och annan massage. Men hon ligger inte på latsidan utan ska skriva manus medan övriga familjen har det skönt. När vi skils åt lovar vi att ses i mitt vardagsrum igen och så tar jag med mig en känsla av styrka och självförtroende. Och värme. Allt det där sammantaget som är Josefine Sundström.
Andra läser också: