Jan Björklund: "Vi bestämde oss för att adoptera"
Jag känner mig lite smickrad att han ställer upp. Partiledaren Jan Björklund, 55, från Skene i Västergötland. Nu vill han ses nära Riksdagen där han brukar strosa, får jag höra av hans pressansvarige. Taxin har svårt att hitta men så tumlar jag ut i solen vid Medeltidsmuséet och ser att Jan är på plats.
Vi sätter oss vid fiket med utsikt över vattnet och Operahusets storslagna byggnad. Bara kaffe för Jan trots att jag smickrar med att han borde passa på nu när tidningen betalar.
Du var ensambarn och växte upp i textilsamhället Skene, saknade du syskon?
– När jag var liten var det positivt, syskon bråkar mycket men när jag blev äldre fanns det ju inga syskon att dela saker med. Speciellt när ens föräldrar blir gamla och släkten blir väldigt liten, det tar ju stopp.
Fanns det något bus i dig, gjorde du något olagligt där borta i Skene?
– Nja. Vi trimmade mopederna kanske, idag när min egen sextonåring har moppe håller jag koll på vilken hastighet den går i.
Hur var du som barn?
– Jag var nyfiken men lat, hade lätt för skolan. Där jag var uppväxt var utbildning inte viktigt. Det var ett brukssamhälle, alla skulle jobba i textilfabriken men jag träffade fantastiska lärare. Maj-Lis till exempel som ägnade tid åt oss så vi fick läsa böcker. Utan mina lärare hade jag inte varit där jag är i dag.
Är det därifrån drivet att reformera skolpolitiken kommit?
– Jag förstår lärarnas betydelse, de som har det svårast är de elever som lever i utanförskap, det är oerhört viktigt att få in ungarna i samhället. Jag hade lätt för mig, alla har inte det.
Var dina föräldrar politiskt aktiva?
– Det diskuterades mycket samhällsfrågor hemma, pappa var med i en massa föreningar och min mamma, som kom som flykting från Norge som barn, hade en helt annan världsbild. Hon kunde aldrig förlika sig med hatet mot USA.
Besöker du ofta dina hemtrakter?
– Mamma gick bort i våras, hon var 96 år och visst, vägen mellan Skene och Stockholm kan jag utantill för jag ville att mina barn skulle träffa henne så mycket som möjligt.
Hur hamnade du egentligen på den politiska arenan?
– Jag gick med i Folkpartiets ungdomsförbund runt 1976 och jag var ordförande i elevstyrelsen både i grundskolan och i den samhällsvetenskapliga linje jag sedan gick. Jag ville egentligen bli lärare från början och så gjorde jag lumpen och tyckte själva lärardelen var rolig. Jag utbildade mig på militärhögskolan men sedan träffade jag min fru Anette.
Så du fick tänka om lite?
– Ja, jag sökte in här i Stockholm istället och jag blev mer inställd på att jobba inom försvaret men blev mer och mer engagerad politiskt. Till valet -94 blev jag tillfrågad om att bli kommunalråd och var det i tolv år.
Ni gifte er i Karlbergs slott men fick kämpa för att bli gravida. Berätta?
– Vi försökte i tio år men det gick inte. Provade olika metoder men det havererade. Det var en tid mellan glädje och katastrof tills vi bestämde oss för att adoptera från Sydkorea. Det är ett högt utbildat land men där det är svårt som ung kvinna att få barn utom äktenskapet.
Hur gick tankarna inför det första mötet?
– Vi fick ett samtal. ”Vi har en pojke i Seoul, kan ni komma och hämta honom?” Jag hade funderar på det där, hur lång tid det tar innan man blir en pappa. Och det var en märklig upplevelse för Jesper gallskrek där på hotellrummet. Han var bara tre månader och vi hade köpt med oss en för stor napp och jag tänkte ”han har ingen i hela världen, han kan inte klara sig utan oss”. Anknytningen var omedelbar.
Och sedan kom Gustaf fyra år senare.
– Då var vi lite mer varma i kläderna och vi kommer definitivt återvända till deras hemland när barnen är lite äldre, vi vill att båda barnen ska vara tonåringar så de kan förstå innebörden och ta till sig det.
Hur har föräldraskapet förändrat dig?
– Jag är mer ödmjuk, tar mer hänsyn och det är fantastisk roligt för alla åldrar har sin charm.
Jag har hört att du curlar dem en hel del.
– Hahaha, ja kanske. Anette tar de mesta av läxorna hemma. Jag har haft SO-ämnena, för matten har man ju nästan glömt. Jag har noll förmåga till att upprätthålla ordning, säger Anette. I tv och i det offentliga upplevs jag nog som annorlunda. Vi har tagit lite hjälp med matten av duktiga vänner.
Och hur tycker barnen det är att behöva dela dig med så många andra?
– De tröttnar fort när människor vill fram och prata. Och det förstår jag. På senare tid semestrar vi inte i Sverige för det blir svårt att få lugn och ro även om jag älskar att prata med folk som kommer fram. Vi brukar resa utomlands.
Vilka hjärtefrågor brinner du för?
– Alla ska få en bra skolstart, flyktingvågen och terrorhot har skapat oro i Europa, det utnyttjas av politiska krafter. Bidragstagandet är högt, få äger sin bostad. Vi har ett omfattande hedersförtryck. Vi måste se till att människor får ett jobb. Det är vår största utmatning under kommande år.
Foto: IBL