Efter uppbrottet: kamelbonden Bengts nya relation – med ungdomskärleken

Hej Bengt! Läget?

– Hörru du, under omständigheterna är det skapligt. Det är mörkt och grått och råkallt på Öland. Jag kommer inte ihåg när jag senast såg solen.

TV-bönder kommer och går men ditt ansikte dansar vidare i kändispressen. Tycker du om att vara i händelsernas centrum?

– Du, jag är inte i händelsernas centrum. Det tycker jag absolut inte. Men om vi säger så här… Jag har hängt kvar som kändis på ett sätt som jag verkligen inte hade förväntat mig. Efter något år i TV-rutan är man i regel bortglömd, men så har det inte blivit för mig. Jag tippar på att det handlar om kamelerna som är en unik grej. Sedan är det klart att jag har ett tydligt signalement, det där med skäggflätan…

Gillar du uppmärksamheten?

– Ja, det är alltigenom positivt!

Det uppstod aldrig någon ljuv musik mellan dig och kvinnorna på gården, sommaren 2012. Däremot hörde Katarina Mariadotter av sig, en av TV-tittarna. Ni stämde träff på Hultsfreds tågstation och resten är historia. Berätta!

– Vi utvecklade en topphemlig relation. Det fick inte komma ut under hösten eftersom man skulle bibehålla spänningen i programmet. Det hände åtskilliga gånger att vi fick ducka för allehanda paparazzis. Det var jätteroligt, vi kände oss som riktiga höghöns, (skratt).

Och så blev ni ihop?

– Ja, och vi upplevde en sådan gränslös passion. Jag kände: ”Åh, äntligen har jag hittat en kvinna som jag kommer att leva med tills jag tar ner skylten”.

Men så blev det inte?

– Nej, tyvärr. Från att vi hade känt dessa översvallande känslor, började allt stagnera för ungefär ett år sedan. Det är aldrig ett gott tecken.

Grät du floder när hon lämnade gården i våras?

– Nej, det gjorde jag inte. Det kändes mer som att polisen, du vet, avfyrat en sådan där elpistol mot mig. Jag var helt paralyserad. Detta var i maj månad precis innan turistsäsongen drog igång. Jag flydde in i arbetet.

Sörjer du den brutna relationen med Katarina?

– Varje dag.

Vad tycker du är knepigast med kärleksrelationer?

– Det är nog när man börjar prata förbi varandra och inte riktigt längre läser signalerna. Alltså, när man börjar ta lite för mycket för givet. För du vet, kärleken är ju lite grand som en krukväxt. Glömmer du att vattna den så far den inte väl.

Vad säger din magkänsla om när kärleken uppenbarar sig nästa gång?

– Framtiden är ett oskrivet blad. Jag hoppas att jag en dag stöter på den där kvinnan som kan älska mig och som jag kan älska. Men du, jag ska berätta en sak. På senare tid har jag faktiskt haft kontakt med min ungdomskärlek, vi har en dialog. Förut var vi gifta på varsitt håll. Nu är jag singel efter att Katarina gjort sorti och min goda ungdomsvän är faktiskt änka...

Här finns det potential, Bengt!

– Ja, visst är det så.

Och du vill bli kär?

– Ja, att finna en ny livspartner är det som står högst upp på tomtens önskelista.

En gång i tiden var du sjöman. Berätta!

– Jag arbetade ombord på en lyxkryssare. Klientelet som reste med båten var rika amerikaner. Jag var en 21-årig bondgrabb från norra Öland och hade inte hade sett mycket av världen.

Så du trivdes med att vara till havs?

– Ja, det gjorde jag. Det var skönt om kvällen att bli vaggad till sömns. Du vet, båten rullade. Man hörde vågbruset.

Du och kungen har ett gott öga till varandra. Ni har träffat varandra så många gånger att ni tappat räkningen. Varför gillar du honom – och han dig?

– Du, vänta nu. Kungen är inte gay, alltså. Det har jag aldrig märkt av, (skratt). Men du vet, första gången man träffar kungen, tycker man: ”Herregud, det är Sveriges konung!”. Man får nästan tunghäfta, men när man blir bekanta med varandra så bleknar ståndsklasserna. Jag gillar kungen dels för att han är kung, dels för att han är en rimlig och vettig människa. Han har aldrig bett om att bli född i den här rollen, men jag tycker att han hanterar det här på ett ypperligt sätt. Därför gillar jag kungen. Jag tror att han gillar mig för att jag bemöter honom som en normal och riktig människa. Det är nog anledningen till att jag fått återkommande förtroenden att vistas med kungafamiljen och att spela harpa på deras sommarresidens.

Har du någon selfie på dig och kungen?

– Nej, ingen. Det är klart att alla tycker att det är häftigt att ta en selfie, men jag tycker att det är att sänka sig för lågt. Han är också en människa. Det kan inte vara roligt för honom att folk i tid och otid ska visa upp sig och liksom säga: ”Titta, här är kungen!”. Jag skulle känna mig billig om jag skulle dra upp min mobiltelefon, jag tycker att det vore respektlöst.

Hur gick det till när era vägar korsades en gång i tiden?

– 1997 firade Kalmarunionen 600-årsjubileum. Det var ett stort, påkostat jippo i Kalmar. Jag fattar inte hur någon kom på tanken, men jag skulle stå vid stora Slottsmuren med en kamel. En bit bort stod Skandinaviens kungligheter, jag och celebriteterna hamnade nästan på samma ställe. Det är där som vår kung visar prov på sin spontanitet. Han kommer fram och börjar klappa kamelen och pratar med mig. Det roliga var att drottningen kom efter och utbrast på ofelbar svenska: ”Åh, Carl, det är så typiskt att du alltid ska smutsa ner dina fingrar!” Kungen fortsatte att klia kamelen på halsen. Jag kan tänka mig att han var lite svart under fingrarna när han kom hem…

När Sofia Källgren nyligen intervjuades i Hänt berättade hon att hon – under ett besök på Solliden – blev bjuden på Silvias hemgjorda kornsaft. Har du också druckit den?

– Nej, hörru du. Jag brukar prata med Silvia men jag dricker tillsammans med kungen.

Är det bira som gäller?

– Nej, det är mycket konjak.

Vill du åldras och dö på Öland?

– Jag bor nog kvar i Ormöga tills de bär ut mig med fötterna före. Dock skulle jag vilja tillbringa en tid i Italien. Italienarna är trevliga. Maten är jättegod och ja, vinet flödar!

Slutligen Bengt, vilken är den bästa stunden på din dag?

– Det är nog på morgnarna när jag brygger min kanna kaffe. Jag fuskar inte med kvalitén, jag köper ingen budgetvariant, det ska vara gott. Varje morgon dricker jag två, tre koppar kaffe. Jag riktigt njuter av smaken!