Claes Malmberg: "Döden behöver inte betyda slutet"

Claes Malmberg, 53, har en aura, en pondus som nästan är skrämmande. Något med den där buffliga charmigheten. Han bor på Hotell Rival i Stockholm. Claes bor i hotellets svit, precis som en man som alltid varit på toppen av sin karriär. Men hur såg vägen dit ut?

– Jag föddes i Göteborg med en mamma som var ensamstående. Pappa fanns med i bilden, men var stökig. Drack och festade mycket. Jag förstod som tonåring att han förmodligen var bisexuell i hemlighet och att det var en anledning till hur han mådde, säger han till Hänt i Veckan.

I nioårsåldern flyttade Claes till en villa i Hindås utanför Göteborg med sin mamma. Två toaletter och eget rum, något han inte alls var van vid sedan tidigare.

En vag förhoppning var att bli fotbollsspelare och några tankar på skådespeleri fanns egentligen inte.

– Pappa var ju operasångare och jag förknippade yrket med alla dess negativa sidor. I skolan ville lärarna däremot att jag skulle bli skådis. Jag var rolig och hade väl det där personlighetsdraget.

Vägen till skådisyrket var kanske inte planerad, men föll sig desto mer naturligt. En promenad från skolan tog en dag en ny vändning.

– Jag gick förbi Götateatern och knackade på. Frågade om jag fick vara med och spela. Sedan bara fortsatte det. Jag blev värvad till olika teatrar, på sätt och vis var det lite som att vara en fotbollsspelare, säger han och kluckskrattar så där långt ner från magen.

När Claes slutade skolan tog han sig till Stockholm, jobbade på Vi-teatern men trivdes aldrig utan längtade tillbaka till Göteborg och återvände till hemstaden. Han jobbade flera år med Babben Larsson, 58, på Backateatern och fick sitt genombrott med den i dag rikskända figuren Ronny Jönsson.

Claes slog sig senare, på 90-talet, ihop med Lennie Norman, 66, och blev ett välbekant ansikte i programmet “Måndagsklubben” på Kanal 5 och har därefter synts i ”Parlamentet, ”Les Misérables”, ”Annie”, ”Little Shop of Horrors” och fick en guldmask för bästa manliga huvudroll i ”Det våras för Hitler”. Bland filmrollerna finns ”Lotta på Bråkmakargatan”, samt ”Kalle Blomqvist – Mästerdetektiven lever farligt” och i tv har han figurerat i ”Doobidoo”, ”Sing-A-Long” och ”Så ska det låta”.

Claes tar en klunk vatten. Det är varmt på terrassen. Utsikten över söders höjder är slående vacker.

– Jag återvände till slut till Stockholm. Gjorde ”Les Miserables” på Cirkus. Träffade Johanna där och fick min äldsta son, Nisse. Fast jag var så ung, det funkade inte riktigt, men vi har en fin relation i dag.

Tillsammans med exfrun Michelle Malmberg, 60, fick Claes senare sonen Nicholas, 27, men gifte sig 1991 med Caroline Brunell, 52, som blev mamma till dottern Amanda, 21.

I dag lever Claes med hustrun Fatima Rainey, 47, och de gemensamma barnen Perla, 10, och Nelson, 15. Makarna träffades i ”Little Shop of Horrors” och har hängt ihop sedan dess. Rollen som förälder tar både Claes och frun på största allvar.

– Perla är duktig i handboll, Fatima och jag är väldigt delaktiga i det där. Fatima är även fotbollstränare i Nelsons lag och väldigt engagerad. De hade en svacka nyligen, men hon drog dem ur det. Vände skutan, säger han stolt.

Claes har alltid varit en sökare och upptäckte för tolv år sedan buddismen. Han har läst kilometervis med böcker om livsåskådning och är genuint intresserad av existentiella frågor om livet och döden.

– Hade lika gärna kunna blivit kristen, men nu blev jag buddhist. Jag ägnar det tid varje dag, ber morgon och kväll. Har sysslat med det till och från i perioder, säger han och blir med ens allvarligare.

Claes mamma fick med åren parkinson och dog vid 71 års ålder. Hennes bortgång blev på sätt och vis en befrielse för komikern.

– Döden behöver inte alltid betyda slutet, säger han lite mystiskt och byter snabbt samtalsämne.

Claes byter ofta spår mitt i ett svar, som att det nästan bubblar över. Plötsligt pratar han om karriären.

– Jag fick en snabb framgång, blev folklig på kort tid och det blev mycket skriverier. Klassresan gick fort, men jag har aldrig försökt dölja var jag kommer ifrån.

Att inte tro man är förmer än andra sitter djupt rotat hos den folkkära skådespelaren. Han har haft sin beskärda del av motgångar, en trasslig uppväxt och sökandet efter svaren. Släktskapet med den lilla människan märks i mycket Claes gör.

– Det finns ett osynligt band mellan mig och parkbänksalkoholisterna. Jag känner mig hemma där. Alltid haft svårt för etablissemanget.

Jobben har sällan sinat, men ekonomin inte alltid varit på topp. Claes lever upp sina pengar och lägger inte på hög.

– Jag har inga karriärplaner, gör det jag föredrar för tillfället. Det har gått bra ändå. Mest orolig är jag över att min publik ska svika. De är mina arbetsgivare.

Något han brinner för är kärleken till fotboll och favoritlaget GAIS. Det kan bli upp till 35 matcher per månad. De flesta på tv.

– Det är skönt att hålla på något men kanske byter jag till Ghana ett tag och håller på dem, skrattar han gott.

Vi går ut på Mariatorget för att ta några bilder. Claes verkar avslappnad. Skojar med någon han möter. Han duttar vant med en fotboll.

Det är ingen skrämmande man som står där och bollar – det är en snäll nallebjörn.