Bosse Bildoktorn Andersson om familjesorgen och fruns sjukdomskamp

Efter succén med Bosse Bildoktorn lever Bosse Andersson, 68, sitt liv i Vetlandas skogar.

Hur står det till Bosse?

– Jo då, det är ju bra.

I slutet av 90-talet blev du ”Bosse Bildoktorn” med hela svenska folket, men efter några år fick SVT kortslutning och skrotade programmet. Blev du så förbannad att du kastade en hammare i marken?

– Nej, inte alls. Jag tänkte bara: ”Vad bra, nu får jag tid över för annat”. Om jag ska få gjort allt som jag planerat att göra så måste jag bli 120 år. Jag har räknat ut det. Varje gång någon ringer och säger ”jag har inte tid med dig längre” så tänker jag ”äntligen”!

Vad har hänt i ditt liv sen dess?

– Livet har varit sig likt. Skillnaden är att jag blivit en sådan där ”pratgubbe” på bilträffar och liknande.

Har du någon kontakt med racerprofilen Tina Thörner som var din sidekick i programmet?

– Nej, inte reguljärt.

Vem vaknar först på morgnarna: du eller hustrun Monica?

– I princip är det jag. Hon är mer kvällsmänniska.

Ligger hon och drar sig till lunch?

– Nej, nej! Hon stiger också upp relativt tidigt.

Får du en chock när du ser dig i badrumsspegeln?

– Ja, framför allt senaste tiden. Du vet, sedan pandemin slog till har jag låtit håret växa...

Är du oigenkännlig?

– Nej, allt hår är längst bak i nacken. I övrigt är jag mig ganska lik.

Vad är din senaste gubbvarning?

– Att jag börjat ha ett gummiband runt plånboken.

Monica och du har hängt ihop i mer än 40 år. Hur lång tid efter er första dejt anade du att kärleken skulle bli livslång?

– Det kändes ganska direkt, det small till omedelbart.

Vad gjorde ni på er första dejt?

– Vi är inte så hemskt romantiska, men den gången var vi ute en hel dag och paddlade kanot.

Visst har din hustru varit sjuk?

– Ja, allt började 2011. Monica blev sjuk i cancer. Två år senare brast ett blodkärl i hennes hjärna. Hon fick så hemskt ont i huvudet, sa hon. Exakt de orden sa hennes mamma när hon fick sin hjärnblödning och dog av det. Jag ringde 112 direkt för det gick inte att prata med henne. Då sa jag till operatören att ”jag tror att min hustru fått en hjärnblödning”. Vi försökte göra det här testet för att se om hon kunde lyfta upp armarna… Hon kom bara halvvägs. Just då föll hon ihop, jag fick ta emot henne. Då var ambulansen redan på väg. Tretton minuter senare var ambulansen på plats. Tre lyckosamma saker ägde rum i sammanhanget. Dels hade jag varit bortrest i två dagar. Hjärnblödningen kom när jag hade kommit hem. Klockan var elva på kvällen och vi satt vid köksbordet. Tänk om jag hade varit bortrest. Nästa grej att ambulansen fanns på plats i Vetlanda. Tredje grejen var sjukhusnatten i Linköping. En av Sveriges skickligaste hjärnkirurger hade jouren. Han fick operera Monica akut.

Hur mår Monica idag?

– Rätt så bra. Hon har lite problem med synen och balansen. Annars är det inte så mycket sviter.

Vilken känd byggnad påminner ert hus mest om på insidan?

– Villa Villekulla. Vi sparar för mycket grejer, vi kämpar hela tiden för att inte ha så mycket grejer.

Är hemmet som ett ekorrbo?

– Både ja och nej. Vi är egentligen jätteordningssamma, både Monica och jag, men vi har svårt att slänga saker. Jakten på den perfekta osthyveln till exempel har resulterat i att vi har 16 osthyvlar. Nu har vi köpstopp på just osthyvlar.

Var din barndom en bedrövelse?

– Nej, den var fantastisk! När jag var mellan sju och tretton år fanns pappa hemma hela tiden. Han var så dålig i sin MS-sjukdom att han inte kunde jobba. Hadar, som han hette, var en mycket positiv person. Han gav mig oerhört mycket.

Du var med när han dog. Vad hände?

– Han dog inför mina ögon när jag var tretton. Han hade ont i magen och ville lägga sig. Mamma hjälpte honom i säng. Han svor till och sa att ”nu gör det jävligt ont”. Så dog han. Som tur var hade jag många vettiga människor omkring mig under hela uppväxten. Min morbror bonden… Min kompis Ingmars pappa Walter… Kusinerna Stig-Arne och Gösta… Och så mamma, förstås! Alla var snälla och rara. Dessutom hade jag fantastiska kompisar. Somliga leker jag med än idag. Jag tänker på döden hela tiden. Varje morgon när jag vaknar, tänker jag: ”Fantastisk, jag lever, livet är en gåva!”

Vems gravplats besökte du senast?

– Mamma och pappas. Det hela är så fiffigt ordnat att farmor och farfar ligger på samma ställe. Även min morbror och hans fru. Varje gång jag sätter ljus på graven gör jag det för allihop.

Kungen har två favoritkillar ute i landet, sägs det. Den ena är Bengt Erlingsson, kamelbonden från Bonde söker fru. Den andra är du. Vad gör kungen till en bra kille?

– Att han är bonde – i själ och hjärta! Hade han inte varit född i sin gyllene bur så hade han varit en vanlig lantbrukare. Han har båda fötterna på jorden, det tycker jag är coolt.

Vid något tillfälle hittade du en flaska whisky i hans bil. Tog du en klunk?

– Ja, jag provsmakade och blev besviken. Det var en vanlig, billig whisky.

Vilken krydda är underskattad?

– Muskotnöt. Den är utmärkt till pasta. Dessutom går den att dricka som te. Farbror Joakim gjorde det.

Vilket grovt brott har du hamnat i närheten av?

– Knivdådet i Vetlanda. Monica och jag var där precis när det hände. Samma klockslag och allt. Hade vi gått på andra sidan kvarteret så hade vi blivit knivhuggna. Så nära var det!

Vad tänker du aldrig avslöja om dig själv?

– Att jag gillar att glo på Malou efter tio. Hon är duktig, Malou.

Slutligen Bosse, vad skulle du välja: skaffa tuppkam och gå omkring i centrum med en bergsprängare på axeln, skälla ut kungen utan att han gjort något dumt eller inleda varje ny dag med att rulla dig i apskit från ett gäng schimpanser, Farmen-deltagare och bergsgorillor?

– Jag skulle ta tuppkammen – utan tvekan. Jag har ju så lite hår på huvudet. En tuppkam vore ju fantastiskt!

Foto: TT.