Björn Natthiko Lindeblad berättar om ALS-sjukdomen
I en intervju i Skavlan berättar han nu hur sjukdomen påverkar honom och vad som skrämmer honom mest med framtiden.
– Ett långt, utdraget, plågsamt slut, säger han.
I många år var Björn Natthiko Lindeblad en framgångsrik karriärsman som i mångas ögon hade allt man kan önska sig. Men sanningen var att han var lyckad men inte lycklig, och strax efter den insikten bestämde han sig för att byta ut sitt "lyxliv" mot celibat och fattigdom.
Björn flyttade nämligen till Thailand och levde där som skogsmunk i hela 17 år. Tiden som munk har gett honom en rad med insikter och lärdomar, och under de senaste åren har han gjort intryck på många med sina kloka ord och tankar.
Men plötsligt tog hans liv en ytterligare vändning när han för två år sedan blev diagnostiserad med muskelsjukdomen ALS och samtidigt fick reda på att han bara har några få år kvar att leva. I fredagens avsnitt av Skavlan pratar han om sjukdomen och tankarna inför framtiden.
Björn Natthiko Lindeblad om livet med ALS sjukdomen
Då ALS försvagar alla muskler i kroppen har Björn börjat få svårt att andas. I Skavlan berättar han hur han nu endast har 25-30 procent kvar av sin andningskapacitet, och hur han inte kan ligga ner under en längre tid utan att ha en andningsmaskin bredvid sig. Att Björns liv har ändrats drastiskt går inte att säga något om, och när Fredrik Skavlan frågar honom vad mer det är hans kropp inte kan göra berättar han sorgset:
– Typ allt. Jag kan inte lyfta händerna, jag kan inte hålla ihop tummen och pekfingret. Händerna är liksom ganska obrukbara. Jag kan inte stå eller gå utan stöd och jag kan inte klä på mig eller klä av mig. Jag behöver hjälp i badrummet och duschen.
Han fortsätter.
– Jag har fått vänja mig vid något som tusentals människor tvingas vänja sig med varje år, att behöva få hjälp med de mest basala tingen. Och för det mest har det gått bra men ibland så faller man ihop och blir en liten förtvivlad hög av sorg.
Men trots att kroppen inte är det den en gång brukade vara berättar han hur han väldigt tidigt i sjukdomen bestämde sig för att aldrig bli arg på kroppen, utan istället vara ödmjuk inför det som händer.
– Jag bestämde mig väldigt tidigt i processen för att inte bli arg på min kropp när den vill sätta punkt. Jag tänker inte forcera den här kroppen eller bli arg på den för att den inte kan göra det jag vill att den ska göra, säger han.
Björn om rädslan inför framtiden
När Fredrik frågar vad det är som skrämmer honom mest med sjukdomen svarar han helt utan att tänka.
– Jag är mest rädd för slutet, säger han innan han fortsätter:
– Vanligaste sättet man går bort på i den här sjukdomen är att andningen fallerar och i bästa fall somnar man in av koldioxidförgiftning i lungorna på natten. Men ett långt, utdraget, plågsamt slut utan livskvalitet eller självständighet, det är det väl ingen som blir förvånad över att jag inte ser fram emot liksom.