Baren-deltagarna efter TV3-succén – så lever de idag

Programledaren Robert Aschberg ledde dokusåpan Baren mellan 2000-2002 där ett antal deltagare över en natt blev superstjärnor. Men livet efter tv-inspelningen har inneburit olika öden, nu berättar profilerna för Hänt hur de lever sina liv idag.

◼️ ◼️ ◼️

Namn: Meral Tasbas.
Ålder: 40.
Gör: Driver två hunddagis men är nu mammaledig.
Familj: Sonen Ralf, 6 månader, sambon Johan Carlström, 37.
God egenskap: Bra på att ge råd.
Dålig egenskap: Hett temperament.
Framtidsdrömmar: Jag kan nog säga att jag lever i min dröm redan nu.

Vad minns du med störst belåtenhet från storhetstiden i tv-rutan?

– Själva upplevelsen skulle jag säga. Helheten. Från att gå in i en bar i Gamla stans bryggerier helt okänd till att gå ut därifrån och vara Baren-Meral och känd i hela Sverige. Det var absurt, det var häftigt. Folk som är med i dagens dokusåpor vet ungefär vad som väntar dem. På den tiden var det annorlunda, allt var så nytt. Innan Baren fanns det bara Robinson. Kändismässigt var det helt galet. Vi var som rockstjärnor. Jag minns när jag blev utrustad från en av säsongerna. Utanför min lägenhet stod det folk som väntade på att få träffa mig.

Kände du dig som Christer Pettersson antagligen kände sig när han friades för Palmemordet och kom hem till sin kompis där det stora mediauppbådet väntade?

– Ja, lite så!

Visst hade du och Robert Aschberg – som var programledare för Baren – en speciell relation?

– Ja, det hade vi. Vi fann varandra väldigt snabbt. Jag tror att han gillade att jag sa vad jag tyckte och tänkte. På den tiden – i Sverige – var alla så försiktiga. Inte ens Alexander Schulman fanns. Sedan kommer det en invandrartjej från förorten och säger precis vad hon tycker och tänker och är lite halvkaxig. Det gick hem hos Robban. På den tiden hade jag lätt för att köra över människor. Inte i mitt vuxna jag, men då. Robban körde däremot ingen över. Han hade pondus, han var en stark karaktär. Därför gillade jag honom.

Hörs ni något i dagsläget, du och Aschberg?

– Emellanåt. Man skickar ”god jul” och sådana barnsligheter. Sedan har vi varandra på Instagram. Vi hörs där. Jag och Robban kommer nog alltid att ha kontakt på ett eller annat sätt.

Har du kontakt med deltagarna?

– Nej, för det var så himla många. Jag var ju med i alla säsonger. Det skulle vara ett heltidsjobb att ha kontakt med alla.

Vilket är ditt bästa minne från inspelningarna?

– Det var nog när jag hoppade fallskärm. Häftigt!

Vad var annars det mest dramatiska som hände?

– Det var nog när min dåvarande pojkvän gjorde slut med mig i tv. Han var helt jävla knäpp i huvudet. Han ville inte att jag skulle vara med i Baren. Sedan sa produktionen: ”Här har du ett samtal som du måste ta”. Hur svinigt var inte det av produktionen, egentligen? Jag hade ju en kamera upptryckt i ansiktet. Då sa han i alla fall att han inte ville vara ihop med mig mer. Jag var ledsen en kvart, sedan var han glömd. Det var bara att gå ner till Baren igen. Där stod det hundra människor som sa hur fantastisk jag var…

Hur ser ditt liv ut idag?

– Idag lever jag med Johan. Är med min son. Vi reser mycket. Sedan är jag mammaledig. Johan jobbar mycket så jag gör det mesta hemma.

Hur är det med din igenkänningsfaktor?

– Den har inte förändrats så jättemycket. Det är fortfarande: ”Hej, Meral” och ”Visst är det du från Baren?” Det händer mer ofta än mer sällan om man säger så.

Kan du tänka dig att göra comeback i tv-rutan?

– Absolut! Men det finns bara ett program som jag kan tänka mig att vara med i och det är Let´s dance.

Namn: Alexander Erwik.
Ålder: 43.
Gör: Driver en eventbyrå.
Familj: Typ singel men har många fina vänner.
God egenskap: Utvecklingsbar.
Dålig egenskap: Naiv.
Framtidsdrömmar: Skaffa familj, kanske två ungar, bo i hus på landet och skriva en bok. I övrigt önskar jag mig bara ett lugnt, anständigt och tryggt liv.

Vad har det funnits för glädjeämnen respektive besvikelser i ditt liv sedan du var med i Baren?

– Jag har haft en bra karriär, bland annat nio år som chefredaktör på finest.se och snart fyra år som festarrangör. Jag har alltid jobbat hårt, det är jag stolt över. De senaste åren har jag däremot haft helt katastrofala kärleksrelationer. Jag kompenserar på jobbet, (skratt). Skämt åsido, mitt jobb har alltid varit en fasad som dolt väl att jag egentligen inte mått så bra. Det är laddat för män att prata om att vi också mår dåligt, men jag vägrar att skämmas för det. De senaste åren har jag genomgått en stor personlig utveckling, lagt spriten på hyllan, börjat inse att jag inte alltid varit en bra människa mot andra, men framför allt behandlat mig själv helt fruktansvärt. Det var mycket sex, drugs och rock´n roll under många år, men det har jag lagt bakom mig nu. Jag går i terapi för att komma till botten med dålig självkänsla och självförakt. Det är aldrig för sent att ta tag i sig själv. Idag så söker jag harmoni, balans och kärlek i mitt liv. Kärlek till mig själv och till andra. Jag har vänner som är autentiska och finns där oavsett vad jag jobbar med. Jag har städat bort alla energitjuvar men också slutat vara en själv. Idag är inte mitt mål att bli sedd till varje pris utan att lära mig tycka om mig själv. Det är först då man blir en bra människa mot andra.

Var du omtyckt eller avskydd deltagare?

– Jag hade svår hybris. Trodde jag var Madonna. Lite paradoxalt med tanke på att jag egentligen kände mig ful och misslyckad som 25-åring. I grunden har jag alltid varit en empatisk person, men på den tiden var jag dömande, arrogant, ytlig, lättkränkt och enormt självcentrerad – och ofantligt osäker. De som inte tänkte att det kanske fanns något mjukare under det där kaxiga skalet, tyckte nog att jag var helt dum i huvudet. Jag var varken ärlig mot mig själv eller min omgivning.

Vilken incident från Baren-tiden har etsat sig fast i ditt minne för all framtid?

– Att 50 000 personer ville att jag skulle åka hem när jag blev utröstad. Det hade känts jobbigt för vilken 25-åring som helst. Jag minns inte hur många som tyckte jag skulle stanna, det enda jag tog med mig därifrån var vilka som inte tyckte om mig. Jag fick också ett brev till Baren där någon skrev att jag borde skjutas. Jag var första bögen i Baren. På den tiden var det kontroversiellt. Jag minns att jag var väldigt rädd en period.

Vad jobbar du med nu för tiden?

– Jag driver en eventbyrå som producerar cirka 50 event om året, sitter i styrelsen för RFSL-Stockholm, har gayklubben DisQo DisQo på tisdagar under sommaren tillsammans med Gunn Lundemo och arrangerar Fadimegalan mot hedersvåld tillsammans med GAPF. Jag har hört att jag jobbar mycket, (skratt).

Säg sex stjärnor som du skakat hand med!

– I mitt nuvarande jobb har det blivit halva kändis-Sverige, men det är inget jag tänker på. Jag har också skakat hand med – och ibland kramat – Netta Barzilai, Hugh Grant, David Guetta, Sean Penn och Robin Wright Penn. Hillary Swank har jag också träffat. Supergullig!

Vilken är din märkligaste kändismerit?

– Den absolut märkligaste kan jag inte berätta, då blir jag stämd. Det är också väldigt privat, men en annan kändismerit är att jag sökte till Skara Skolscen samtidigt som Niklas Engdahl. Jag trodde hela tiden att han kom in eftersom han blev skådis, men han kom inte heller in. Han tog en annan väg. Så här i efterhand har vi skrattat gott åt det.

Vad händer på relationsfronten?

– Jag finns inte på några appar längre, så jag är lite off-market. Jag träffar en kille men det är väldigt nytt. Jag ska ge det en chans, men vi har ingen etikett på det än. Han är snäll och ärlig, jag har aldrig varit ihop med en sådan kille så det är en ny upplevelse, (skratt).

Kan du tänka dig att göra comeback i tv-rutan?

– Jag försöker vara öppen för det mesta i livet, man vet aldrig. Jag skulle kunna tänka mig att göra Robinson för äventyret och för att få stänga av den där telefonen i några månader, men jag har inte något stort behov av att synas som person. Så någon mer såpa där alkohol och sex står i fokus blir det inte för mig. Sedan är jag 43. Vem fan skulle vilja ha med mig? Det tåget har gått. Jag syns såklart gärna i min yrkesroll men det är något helt annat.

Namn: Håkan Hallin.
Ålder: 50.
Gör: Driver en restaurang.
Familj: Lever ensam i Phuket.
God egenskap: Bra på att passa tider.
Dålig egenskap: Glömsk.
Framtidsdrömmar: Tar ett år i taget och hoppas på det bästa!

Håkan Hallin inledde sin karriär som bartender på Kanarieöarna och knegade extra som trubadur och stand-up-komiker. År 2000 kom det stora genombrottet med Baren. Genomslaget förändrade hans liv totalt.

– Jag minns när jag skulle ta tunnelbanan och såg att jag hade blivit affisch. Vi snackar jättebilder runt hela stan! Det kändes helt overkligt. Inspelningen lockade folk från hela Sverige. Det var helt galet.

Ditt bästa minne från Baren-tiden?

– När jag utmanade Therese Alshammar på 25 meter frisim. Hon vann med endast en halvmeter, berättar Håkan som själv var elitsimmare i tonåren.

Deltagarna i Baren hade fri tillgång till alkoholhaltiga drycker, vilket hälsomässigt påverkade flera deltagare negativt.

– Hela inspelningen tog hårt. Jag gick ner tio kilo och det var dålig luft där inne. Efter 76 avsnitt hoppade jag helt enkelt av, berättar Håkan som sedan flera år tillbaka huserar i Thailand där han driver en egen bar.

– Närmast väntar en härlig Greklandssemester med min syster. Jag har även en dejt på gång på Cypern med en flirt som jag träffade i Thailand i vintras. Sedan åker jag tillbaka till Phuket och tar itu med nya projekt, avrundar Håkan som har förlorat all kontakt med sina Barenkollegor.

Namn: Anna Dabrowski.
Ålder: 40.
Jobbar som: Journalist. Driver dessutom en bar och restaurang i Benavista utanför Marbella.
Familj: Maken Ken Lennaárd, 48, barnen Coco,6 och Colin, 4.
God egenskap: Rolig.
Dålig egenskap: Alltför ärlig ibland.
Framtidsdrömmar: Jag vill göra dokumentärer!

Minns du Baren med fasa eller glädje?

– Glädje! Baren är en av de roligaste sakerna jag gjort i mitt liv. Det var väldigt annorlunda. Man bor i månader med väldigt konstiga människor. Det gör att man får väldigt speciella band till varandra. Vissa vill man aldrig mer se. Stöter man ihop på stan, tänker man: ”Hallå, din idiot!”.

Var Baren som ett vuxendagis?

– Både och. Säsong fyra var väldigt seriös. Den omgången drev vi Baren framgångsrikt. Vi drog in en massa pengar. Ju mer vi drog in, desto bättre artister fick vi dit. Magnus Uggla var där, bland andra.

Vilket är ditt galnaste Baren-minne?

– Det fanns något som hette ”Veckans uppdrag”. Tittarna fick då rösta fram vem som skulle utföra ett visst uppdrag. Jag fick uppdraget att vara mattant på en gymnasieskola i en Stockholmsförort. Jag tyckte att det lät väldigt obehagligt. ”Tänk om eleverna slår mig”, tänkte jag. Det kändes verkligen som ett straff att placera mig i en förort. Kvällen innan jag skulle åka dit söp jag mig full. När vi kom fram till skolan på morgonen var jag fortfarande berusad. Jag minns att jag skulle steka strömming. Det var hemskt. Jag höll på att dö där inne! Det var en av de konstigaste upplevelserna jag haft i mitt liv. Barnen däremot var jättesnälla.

Var du en älskad eller hatad Baren-deltagare?

– Grejen är så här. Alla hade en roll där inne. Allt vanligt jag sa klipptes bort. Det enda som kom med var när jag diskuterade saker. Jag var egentligen kompis med alla där inne, men det framgick aldrig i rutan. Det var bara varje lördag – när jag fick prata live – som tittarna fick se mitt rätta jag. När jag åkte ut på slutet och kom ut på Stureplan, sa folk: ”Men herregud, vad har vi gjort!” Tittarna ångrade att de hade röstat ut mig. Utan mig blev programmet tråkigt. Det tyckte även produktionen. Därför fick jag komma tillbaka redan nästa tisdag.

Visst utbröt det vid något tillfälle bråk mellan dig och Meral Tasbas?

– Ja, efteråt i en talkshow som hette ”Hannah”. Meral och jag är väldigt olika, vi har helt olika bakgrunder. Jag har egentligen aldrig haft något problem med henne. Däremot tror jag på riktigt att Titan Television som gjorde programmet trissade igång henne. Typ: ”Kom igen nu, nu kommer Anna, vi vill ha action och bra tv!” Innan jag åkte till inspelningen sa jag till killen som jag var ihop med: ”Meral kommer slå till mig på käften”. Jag visste det redan innan jag gick. Sedan började hon provocera mig genom att prata om Marcus Krite. ”Du pratar inte om honom här”, sa jag. Det var verkligen det lägsta kortet hon kunde dra. Hon beskyllde mig också för att vara en wannabe och jag svarade att hon var en sjuk anorektiker. Då klappade hon till mig i ansiktet! Jag är inte den som bråkar och slåss, så jag slog inte tillbaka. Jag bara garvade.

Har ni rökt fredspipa än?

– Ja, det kan man väl säga. Med tiden har vi pratat då och då. Numera är vi varken vänner eller ovänner. Däremot förstår jag mig inte på Titan Television. När allt det här hände försökte de få oss att bli kompisar – för att de själva skulle se bra ut. De bad inte ens om ursäkt. De var glada för löpsedlarna. Först bjuder de in mig till en tv-show där jag får stryk. Sedan kan de inte bete sig normalt. Sjukt!

Stämmer det som ryktet säger att du brutit upp från Sverige?

– Jag är skriven i USA och pendlar till Spanien. Ken och jag blev klara med Sverige redan 2008. Det var då vi flyttade till Las Vegas.

Hur ser en vanlig dag ut för dig, numera?

– Jag är med mina barn på morgnarna. Sedan går jag iväg och badar. Efteråt går jag till ”Annas Pom-Pom”. Det är mitt ställe, en bar och restaurang som jag driver. Det är ett väldigt speciellt ställe där alla gäster trivs. Det är barn blandat med 90-åringar. Alla pratar med alla. Jag sköter ruljangsen men det känns nästan inte som ett jobb. Jag är mest där och har det roligt. Tröttnar jag en vacker dag säljer jag restaurangen och gör något annat.

Vad har du haft för motgångar sedan du levde rövare i tv?

– Tråkiga saker är ju att Ken och jag blivit blåsta av människor, bland annat av en jävla idiot som drog med våra pengar till Panama. Sedan blev Ken inblandad i en ekonomisk insiderhärva som han inte ens hade något att göra med. Det var hans kompisar som gjorde det här. Min man blev inte ens häktad, men det blev väldigt uppblåst i tidningarna. Det finns folk i Sverige som på fullaste allvar tror att vi tog 300 miljarder och drog. Det finns så mycket avundsjuka. Jag och min man har varit ihop sedan 2005. Folk klarar inte av att man är lycklig. Vi har ett bra liv. Jag är glad. Jag och min man har rest i världen och levt hit och dit. Jag orkar inte bry mig om alla rykten. Det är jag och min familj. Allt annat kan dra, liksom.

Namn: Dag Finn.
Ålder: 52.
Gör: Affärsman.
Familj: Sambo och 15-årig son.
God egenskap: Försöker alltid se framåt.
Dålig egenskap: Har alltför många bollar i luften.
Framtidsdrömmar: Bli pensionär – förhoppningsvis om tre år!

Det har nu gått 18 år sedan du var med i Baren. Känns det som att tiden gått fort?

– Ja, äckligt fort. Ju äldre man blir desto snabbare går tiden.

Som popstjärna från Sha-Boom var det något av en sensation att du medverkade i Baren. Varför ställde du upp?

– Jag har alltid varit smågalen i huvudet. Det var väl en blandning av galenskap och PR-trick.

Vad gör du nu för tiden?

– Jag driver ett behandlingshem och stödboende för vuxna alkoholister och drogmissbrukare.

Hur halkade du in på det bananskalet?

– Det är som alltid. Saker bara händer. Jag halkar alltid in på några kilo bananer här och där, (skratt). Jag har alltid många idéer och bollar i luften. Det här var en bra boll.

Under tv-inspelningens gång blev du god vän med deltagaren Mathias Enlund, han från Jokkmokk som tog hem segern i Baren och blev en miljon kronor rikare. Är ni fortfarande vänner?

– Oh, ja. Han besökte mig förra sommaren. Jag gillar Mathias. Det är en positiv kille. Det finns inte ett ont ord att säga om honom. Vi pratar i telefon någon gång om året, men det är inte så att jag pendlar till Jokkmokk för att träffa honom…

Hur lever livet med Baren-Jokkmokk, då?

– Han har byggt sig en stuga. Fått familj. Har ett vanligt jobb. Han sköter sig bra. Det går bra för honom. Riktigt bra!

Gör du någon musik nu för tiden?

– Ja, och jag parkerar just nu husbilen utanför skivstudion i Mora. Jag ska spela in ett nytt album. Det är det första sedan jag var med i Baren. Vi lägger trummor nu.

Känns det bra att göra comeback?

– Ja, faktiskt. Jag har tänkt på det här i 15 år. Nu är det dags!

Vad väntar runt hörnet?

– Förhoppningsvis släpps plattan till våren. Sedan är det väl att jobba på som vanligt. Det är behandlingshemmet och fastigheter som gäller. Det gäller att hålla båten flytande.

Den folkkära överklassnobben Marcus Krite från Göteborg hade alltid ett uppskattat skämt i rockärmen. Han dog 2001 till följd av ett hjärtfel.

– Marcus var en fruktansvärt snäll kille. Väldigt intelligent. Sista tiden visste han att han skulle dö. Han hade många vänner och tog farväl av alla som betydde någonting. Han dog i sitt hem, han var glad, jag pratade med honom, berättar Anna Dabrowski.

Marcus blev endast 26 år.

FOTO: Privat, Peter Lydén/Scanpix, Markus Marcetic/TT, Jonas Hessman, Patrik C Österberg/IBL, Mikael Sjöberg/TT, Maja Suslin/TT, Charlotte Brunzell/TT, Patrik Österberg/TT,