Annika Ljungberg fick cancer – men är inte rädd för att dö: "Det är vackert på andra sidan"
Taxin hittar först inte till sångerskan Annika Ljungbergs, 46, vita villa i södra Stockholm. Men så dyker hon upp utanför huset som har pool och stor studsmatta, bjuder mig till bords och har gjort den godaste efterrätt jag någonsin ätit.
– Jag är uppvuxen i Tyresö med min syster Marie och gick Adolf Fredriks musikskola inne i stan. Gammelmorfar var riksspeleman, morfar byggde fioler och spelade och farfar och pappa spelade dragspel liksom min syster. Det har alltid varit mycket folkmusik i vår familj, berättar hon.
Hennes pappa ville att hon skulle gå en ekonomisk utbildning fast musiken varit hennes liv sedan sexårsåldern,
– Inte skulle jag stå på Sergels torg minsann med hatt och spela munspel, sa han.
Annika startade sedan sin egen konsultfirma med 20 anställda men höll på med musik under tiden. När hon sedan fick frågan 1994 att sjunga in en låt som hette “Cotton eye Joey” visste hon inte att hennes liv skulle förändras helt.
– Jag fick sälja mitt bolag, inte den smartaste affären, men vi turnerade med bandet Rednex 280 resdagar per år. Åren 94-97 var hysteriska, fortsätter hon.
Före detta maken Jens, 42, träffade hon på en kändisfotbollsmatch och paret blev snabbt förälskade. De gifte sig 2004 i ett bröllop med riddartema och delade passionen för musik, skapande och sina gemensamma norrländska rötter.
Under de följande åren jobbade de mycket tillsammans och Annika släppte soloskivor, jobbade på SVT, medverkade i “Melodifestivalen” två gånger, slutade i Rednex men återkom till bandet 2004. Året därpå blev Jens en av bandmedlemmarna.
– Vi har ju jobbat så mycket tillsammans, drivit företag ihop under de här 15 åren. Men vi har alltid varit väldigt professionella. På turnéerna har vi aldrig delat rum, av respekt för den tredje medlemmen.
Hon dog när jag inte var på plats – hon visste hur jobbigt det skulle bli för mig om jag var där så hon skonade mig
Hon led av ständiga problem med magen, sov för lite, reste väldigt mycket. Lyssnade inte på kroppen utan körde på i ett högt tempo. Och när hennes stora stöd i livet, mamma Anita, hastigt gick bort 2002 blev det en stor sorg att bära.
– Hon dog när jag inte var på plats. Hon visste hur jobbigt det skulle bli för mig om jag var där så hon skonade mig. Men vi har en väldigt fin kontakt idag. Hon är med mig, jag vet och känner det väldigt tydligt, säger Annika och visar mig det stora porträttet på mamma som står i fönstret.
På morgonen den 2 juni 2012 svimmar Annika hemma på toaletten och tre veckor senare diagnostiseras hon med cancer. Myeloisk blodcancer. Hon bestämde sig för att bli frisk. Att lova dottern Molly att hon inte skulle dö. Och hon började bygga upp sin kropp med hjälp av naturliga örter och bra mat. Hon har ett reningsschema, undviker rött kött, kolhydrater, mjölkprodukter och socker. Och dricker ett cellvatten som ska rena. Allt för att skapa balans i det hon kallar obalans i kroppen.
– Det var viktigt att först bygga upp kroppen innan jag påbörjade en cellgiftsbehandling med allt gift det innebär.
Vill vara med och bestämma varje steg i min behandling och har nu äntligen hittat en läkare som tänker likadant
Annika har bara tagit halva dosen av cellgifterna och har även gjort flera uppehåll då hon känt efter vad kroppen orkat ta emot och först nu gått upp på maxdos. Och cancern håller sig på en bra nivå. Annika går regelbundet och tar benmärgsprov och nu är hennes cancermarkörer nere på 0,6 från att tidigare varit på 100.
– Jag vill inte vara i läkarkårens händer. Vill vara med och bestämma varje steg i min behandling och har nu äntligen hittat en läkare som tänker likadant.
Jens bor i Turkiet där han jobbar på en hotellkedja som entertainer manager, samt med ett barnprojekt som Annika var med och startade upp. Tanken var att hon och Molly skulle bo där men när de reste ner 2013 blev det inte alls som de tänkt sig. De kom fram till att kärleken var slut, att de skulle skiljas.
– Jag hade gett Molly ett löfte. Att leva och jag behövde fokusera med all kraft på det. Tog ett beslut att jag måste skilja mig för att överleva och lägga all energi på att bli frisk, att vara nära Karolinska sjukhuset i Sverige och sista tiden därnere bodde jag i en egen lägenhet men höll på att få spunk, hade ingen bil, inget internet och kände mig väldigt ensam. Vi hade beslutat oss för att skiljas och jag tänkte, hur mycket ska man klara?
Jag har fått så många tecken på att det är vackert på andra sidan och att det inte är något vi ska vara rädda för
Ett nytt kapitel i hennes liv har börjat. Molly går i en bra skola och är hos sin pappa på alla lov och ledigheter.
– Hon älskar att vara därnere i Turkiet och Jens och jag har en fantastisk kontakt. Han hjälper och stöttar mig i allt, ringer och frågar hur jag mår. Jag kan inte önska mig en mer fungerande relation. Det är klart att jag har börjar längta efter någon ibland men än så länge är jag singel. Döden skrämmer mig inte heller. Jag har fått så många tecken på att det är vackert på andra sidan och att det inte är något vi ska vara rädda för.
Sommaren innehåller turnéer med bandet som numera heter “Cotton eye Joe show” där även Jens är med. Molly anpassar sig bra till separationen. Livet fortsätter och det viktigaste av allt. Cancern håller sig lugn.
– Jag bestämde mig för att saker skulle funka helt enkelt. Tankens kraft är stor och livet är en utmaning, säger Annika.
Läs mer: