Ann Söderlund: "Jag ville bara hoppa från en bro"
Vi känner varandra sedan länge, Ann Söderlund, 42, och jag. Gamla kollegor från tiden då programmet ”Silikon” gick på TV3. Fast då jag var bara någon sorts tv-slav, längst ner i hierarkin. Ann hade redan då många titlar på sitt visitkort och fler har det blivit. Författare, programledare, krönikör och journalist för att nämna några. Och så mamma förstås.
Hon kommer lite sent till söderkrogen där vi bestämt möte. I släptåg har hon minstingen Bobo, 8 månader, och äldsta sonen Ossian, 12,. När Ann sveper in med barnvagnen och ett stort leende är hon förlåten vilken sen ankomst som helst.
Som barn flyttade Ann runt mycket. En hel massa. Hon och systern Åsa, 42, hade en pappa som var redaktör på Expressen och fick uppdrag på olika ställen i Sverige.
– Jag hade flyttat sju gånger innan jag började sexan men det var bara att borsta av sig dammet, byta dialekt och köra på. Det var värre för min syster som var en blygare viol, berättar hon och lyfter upp en snorig och storögd Bobo i knäet.
– Jag blev superkär när jag gick i trean och ville inte flytta men hade inte så mycket att säga till om. Och i sexan rymde jag en gång men blev hungrig efter ett tag och gick hem.
Man undrar ju lite hur farandet och flackandet som liten har påverkat henne som vuxen. Det har onekligen gjort henne rastlös, men samtidigt gett henne ett starkare behov av fasta punkter än man skulle kunna tro.
– Jag är ingen andrahandstjej. Mitt hem är jätteviktigt för mig, min borg. Och jag tror det är så viktigt just eftersom jag var så rotlös som liten.
De ständiga flyttarna påverkade även Ann. Inte minst var det en stor kontrast när familjen flyttade från Jönköping och privatskolan där man neg för fröken till Stockholmsförorten Farsta.
– Mina föräldrar visste inte att det kallades hasch-Farsta i folkmun. De var väldigt naiva. Det första som hände i skolan var att en kille slog ner läraren, jag var i chock! Jag blev retad för min dialekt och för att sätta mig i respekt var jag till slut tvungen att slå ner värsta killen i klassen, Jojje, under en lektion.
Bobo äter osaltade majskrokar, jag stjäl några och berättelsen fortsätter.
Ann Söderlund gick ut Farsta Gymnasium och åkte sen till Österrike för att vara skibum, festa och åka skidor. För att få råd till resan sålde hon blommor och granar vid torget vid Slussen. Och när hon kom hem fick hon praktik på TV4-sporten med Artur Ringart, 62, och Robert Perlskog, 60.
– Vi gick på långa luncher och hade superkul ihop. Jag höll dem på gott humör.
Efter praktiken flyttade Ann till USA där hon enligt egen utsago blev världens sämsta nanny. Hon rymde genom ett fönster och träffade en kille som hette Dan som frågade ifall hon skulle med på en roadtrip i en Folkabuss. Ann sa ja.
Jag är mållös. Jag visste i och för sig att Ann är en virvelvind, en härlig sådan, men hon berättar saker i rasande fart och får mig att både skratta och bli lite imponerad av det spontana. Vi får in maten. Flankstek med Ramlösa. Bobo snor runt lite till.
– Jag åkte hem från USA, gick en journalistutbildning och började jobba på Katrineholms-Kuriren när jag var 23. Sen blev jag chefredaktör på tidningen Chili och började senare på Frida förlag.
Mitt i det frenetiska tempot gjorde sig livet påmint.
– Mamma hade varit sjuk i livmoderhalscancer några år samtidigt som jag försökte frigöra mig. Plötsligt blev hon sämre.
Cancern spreds sig till magen och förloppet var snabbt.
– Hela magen ruttnade, jag kunde inte hantera det. Hon ville inte prata om att hon skulle dö. Hon var stolt och navet som allt kretsade kring i vår familj.
Det blev jul. Hennes mamma fick andningstopp och Ann var ensam med henne. En händelse som präglade henne mycket.
– När mamma dog blev kontakten med pappa sämre, aldrig riktigt bra sedan dess. Vi fick inga verktyg i vår sorg, man bara lämnade oss vind för våg. Om man inte får hjälp leder det till massa saker. En psykolog frågade hur jag mådde. Jag ville ju bara hoppa från en bro.
Några destruktiva år följde. Ann Söderlund bytte killar alldeles för ofta, festade för mycket och sov inte ordentligt. Jobbade, partajade och reste. Att fly, fly, fly var mantrat.
– Jag hade ingen spegel, ingen mamma. Det där gjorde att jag skaffade barn snabbt, ville leva för två på något vis. Men jag vägrar bli bitter, det är en livsfarlig känsla. Så snart den nuddar vid mig borstar jag bort den blixtsnabbt, berättar Ann och gör en viftande gest mot kinden.
När Ann var 27 år träffade hon journalisten Nanok Bie, 42, på en krog. Hon hade i smyg beundrat honom för hans texter i DN där han var matredaktör.
– Han var lång, hade krulligt hår och helt olika de andra männen jag träffat. Nanok var nyskild och det enda som fanns i hans lägenhet var en whiskyflaska, en madrass och en kamera. Han var som en moviestar och jag kapitulerade helt.
De hade samma svärta, var förhäxade av varandra och relationen var byggd på stark passion.
– Vi kysstes så mycket att vi hade sår runt munnen, säger Ann och skrattar medan äldsta sonen som sitter bredvid och hör allt blir generad.
De skaffade sönerna Ossian, 12, Ilon, 10 och Dante, 9.
– Vi var tillsammans tretton år, fram och tillbaka. Ett väldigt stormigt förhållande med mycket passion. Till slut gick det inte och vi separerade. Jag var en ensamstående mamma, singel och hade de åtta härligaste månaderna i mitt liv. Plötsligt gjorde jag vad jag ville varannan vecka. Jag var snygg och vältränad, som en 20-åring fast med pengar.
Grannarna vid bordet bredvid har hunnit gå, men Anns berättelse är svår att stoppa ens om jag hade velat.
– Och så träffade jag då Mathias Johansson, 38, på en golftävling. Bara så där. Vi sågs sporadiskt ett tag, men så bestämde vi oss för varandra. Jag blev gravid efter en månad och ville ha barn med honom. Förstår inte riktigt att Mathias orkade, det hade ju räckt med mig. Nu fick han tre pojkar och en bebis på köpet.
Omställningen har så klart inte alltid varit enkel.
– Det är förstås upp och ner i relationen. Med tre pojkar på väg in i tonåren är det inte helt lätt.
Trots man och fyra barn slår Ann inte av nämnvärt på takten i karriären.
– Jag har bestämt mig för att göra två nya saker i mitt liv varje år. Det kan bara nya tv-program eller något liknade. Kanske är det dags för en barnbok, och jag brinner för frågan vi alla måste ställa oss: “Vad vi kan göra för andra?”.
Själv är hon är engagerad i stiftelsen Trygga Barn där man stöttar barn och ungdomar i familjer med beroendeproblematik.
– Vi kan inte rädda världen, men att sträcka ut en hand och ge någon en kram kan vara gott nog ibland.
Plötsligt ska Ann iväg, en av pojkarna har tid hos tandläkaren. Bobo somnar i vagnen medan vi tar en promenad dit. Ann Söderlund är ett yrväder, precis som jag minns henne. Men hon har äntligen lagt sin hatt på hyllan och hittat hem.
Ann Söderlund
Ålder: 42 år. Familj: Sambon Mathias Johansson, 38, samt barnen Ossian, 12, Ilon 10, Dante, 9 och Bobo, 8 månader. Aktuell med: Boken ”Djävulsdansen” (Bladh by Bladh), baserad på dokumentärserien med samma namn i SVT som handlar om medberoende i olika former. Lanserat en inredningslinje kallad Cirkuslampan tillsammans med Mathias. Gör podcast med Anitha Schulman. Motto: “Håll i hatten.” Om mötet: Det är något med den här glada, spralliga tjejen som gör att man egentligen bara vill hålla om henne.