Förskolan för barn av ormar – de våldtagna kvinnornas fristad i krigets Kongo

I Bukavu, Kongo, ligger en förskola där alla barn kommit till genom våldtäkter. Hänts Lotta Gray har besökt Kongo och träffat Mama London, som vigt sitt liv åt att stötta och hjälpa både barnen och mammorna.

Det är mulet. Gatorna i Bukavu, Kongo, är fulla av sörja och den röda, afrikanska jorden blir till en enda lervälling. Vi skumpar fram längst vägen, passerar kvinnor med bördor på huvudet, barn i trasor och män på hopsnickrade motorcyklar. Jag är på besök här med organisationen Läkarmissionen som jag är ambassadör för. De stöttar ett 70-tal projekt i Afrika och förskolan dit vi är på väg är ett av dem.

På gården är det trångt. Ett 30-tal barn i varierande åldrar leker. De jagar varandra, gungar och retas som vilka barn som helst. Men där slutar likheterna. Varenda ett av barnen på gården är resultatet av våldtäkter som drabbar hundratusentals kvinnorna i östra Kongo. Ett resultat av det nu 20-åriga kriget som kallas världens medialt sett tystaste krig och där sexuellt våld har varit en del av maktmedlet från rebellsoldaterna för att slå sönder byar och hålla befolkningen i ett järngrepp av terror.

DSC01507

Förskolan i Bukavu är en fristad för krigets offer.

Våldtäkt är billigare än kulor i Kongo och till det kända Panzi-sjukhuset i Bukavu kommer cirka tio kvinnor om dagen för få hjälp, de yngsta bara tre år. Sedan slussas de unga flickorna vidare till Mama Londons förskola dit vi just anlänt.

Mama London, 60, tar emot oss. Hon heter egentligen Pauline Namwira och har sedan 18 år varit navet i den verksamhet som hjälper unga mammor på fötter efter att deras liv slagits sönder. Kvinnorna har ofta blivit bortförda av gerillatrupper, utsatts för systematisk våldtäkt, blivit gravida och förskjutna från sina byar. Hit kommer de för att få samtalsterapi och lämna barnen på dagarna för att kunna jobba och försörja sig.

– Den yngsta flickan som blivit våldtagen var tre år. Hon flögs med FN-helikopter för att opereras. Många av barnen som föds har HIV och vi har ett team som tar hand om mammorna när de kommer hit. Först vill alla göra abort. De är förtvivlade över barnet i magen och vill inte behålla det, men med samtal och stöd brukar det alltid vända. Ibland kan de återvända till sin by, berättar Pauline.

Bodesand_Mama_London_2016-1619

Mama London har jobbat med verksamheten 18 år.

Läkarmissionen stöttar mammorna genom att köpa dem en egen jordlott, ris, mjölk och mat så de kommer på fötter, berättar Mama London. Hon är älskad av alla här, barn som deras mammor, och på centret finns 12 anställda för att tillgodose barnens behov.

Jag passerar två rum med barn mellan 1-3 år. De sitter tysta i mörkret och lyssnar andaktsfullt på en kvinna som sjunger högt framför dem.

– När den våldtagna flickan kommer hit får hon stöd av en annan kvinna i samma situation. De är ofta traumatiserade, har lyckats fly från rebellgrupperna. För incestoffren är det värre. De är oftare bittra och tar lång tid att återanpassa. Det finns generellt fyra grupper som är ansvariga: Rebeller, soldater och polisen, släktingar och så civila, fortsätter hon och lägger sina valkiga starka händer runt mina på bordet.

På centret fokuserar man främst på de kvinnor som blivit förskjutna av sina män samt kvinnor som fått HIV och man jobbar även i kyrkor och i samhället för att förändra synen på de här kvinnorna och deras barn.

Mama London lever med en adoptivson samt sex egna barn och har en stark kärlek till varenda unge och mamma på hemmet.

– Barnen har ingen del i den här konflikten, de är oskyldiga, men här är de accepterade och vi lär deras mammor att de inte har någon skuld, menar hon.

Förra året kom 69 barn till förskolan och mammorna är oftast mellan 13-19 år gamla.

Bodesand_Mama_London_2016-1591

Hänts Lotta Gray med Mama London och några av förskolans äldre barn.

– Vi måste prioritera de våldtagna som väldigt unga, låta dem gå i konsultation. De vill oftast inte alls ha barnet, som kallas “barn av ormar” när pappan är en okänd soldat, men vi lyckats alltid prata dem tillrätta. Här kan de lämna barnen på dagarna så att de kan jobba eller utbilda sig, sedan hämtar de dem på eftermiddagen.

Ibland krävs kirurgisk hjälp för att återställa underlivet efter övergreppen då förövarna ofta använt gevärskolvar eller knivar för att förstöra så mycket som möjligt och de opereras då av världskända läkaren Denis Mukwege, 61, på Panzi.

Han har vigt sitt liv åt att hjälpa kvinnorna i Kongo och har tilldelats FN:s pris för mänskliga rättigheter samt Olof Palme-priset och Right Livehood Award för sina insatser. Efter ett mordförsök i sitt hem på sjukhusområdet lever han nu mycket skyddat men fortsätter oförtrutet att berätta om det sexuella våld som pågått i Kongo de senaste 20 åren.

Bodesand_Mama_London_2016-1525

Historierna från kriget förtjänar att berättas.

På gården ekar skratten. En liten pojke med sexårsglugg sticker sin hand i min. Han påminner om min egen. Det hade kunnat vara vilken förskola som helst, om man bara inte visste.

Klockan börjar närma sig till hämtning, precis som för miljontals kvinnor världen över. Grinden öppnas, en mamma kommer och välkomnas med öppna små armar. Det regnar fortfarande, men det har jag glömt för längesedan. För här inne jobbar en ängel utan vingar.

Foto: Jörgen Bodesand, Måns Berthas/Läkarmissionen

SENASTE NYTT!