Janne Schaffer om nära dödsbeskeden: "Svårt att handskas med"
Så många gånger vi setts på röda mattan, Janne Schaffer, 72, och jag. Den tungvrickande gitarristen som de allra flesta, i alla åldrar känner igen. Mannen, vars sätt att spela gitarr har präglat hela 70-talets popmusik. På premiären av Bo Kasper frågar jag honom om en intervju och nu ses vi på Sjöpaviljongen i Alvik.
Berätta lite om din barndom, din uppväxt?
– Mamma och pappa träffades på Musikhögskolan. Mamma utbildade sig till pianopedagog och hade pianoelever så när jag och min lillebror Bo växte upp så det var det mycket klassisk musik hemma. Mamma var väldigt duktig men det förstod jag först senare, i vuxen ålder. Pappa spelade fiol men jobbade på Vin & Spritcentralen och senare på Länsstyrelsen. Det var lite strikt hemma, jag var ganska strängt hållen och det var noga med vett och etikett. Min mor höll distans. Hon kom från en miljö som var lite överklass, så det var nog därför.
Var det svårt med närhet och öppenhet menar du?
– Det var väl inte några större ömhetsbetygelser och vissa saker pratade man inte om helt enkelt.
Hur var din skolgång?
– Jag gick i folkskolan i södra Ängby och fortsatte sedan på Blackebergs läroverk. Där, på träslöjden, byggde jag min första akustiska gitarr. Den var gjord av ungersk gran. Något år senare bildade jag och några kompisar bandet Teddy Boys och senare, bildade jag bandet Ted & the Caracas, tillsammans med Ted Åström. Vi spelade faktiskt på Nalen.
Men du fick sparken?
– Ja, faktum är att jag fick sparken från Ted & the Caracas. Jag blev ledsen förstås, trodde att jag inte var tillräckligt bra. Följden blev att jag bestämde mig för att bli bäst. Jag tränade varje ledig stund. Långt senare fick jag veta att de andra i bandet inte tyckte att samvaron i bandet fungerade riktigt bra och att det var därför jag blev sparkad. Men min lust att ta revansch la grunden till allt jag kan idag. Pappa var inte så glad i musiken och när jag, vid ett tillfälle, spelade på en ungdomsgård i Abrahamsberg dit jag hade gått direkt från skolan, kom pappa, ”Nu packar du ihop dina saker Jan, du ska hem och göra läxorna”. Det gjorde mig bara ännu mer intresserad, han gjorde sig själv en björntjänst.
Efter studenten -66 flyttade du hemifrån och pluggade samhällsvetenskapliga ämnen på Universitetet och fick chansen att vara med på Björn Skifs första soloplatta, snart var du en etablerad studiomusiker som spelade med de flesta svenska artister. År 1971 träffade du en ung Ted Gärdestad på Polarkontoret på Jungfrugatan och efter det rullade allt på…
– Han var fantastiskt. Vi jobbade ihop och blev nära vänner. Jag spelade på 69 av hans sammanlagt 91 låtar. I samband med Teds första platta ”Undringar” kom jag i kontakt med Björn och Benny och det ledde till att jag även medverkade på 50 av ABBA’s 98 låtar. När Ted senare gick bort blev det väldigt tungt. Jag var med och producerade hans sista skiva som heter ”Äntligen på väg 94” och jag brukar säga att jag var lika mycket psykolog som producent. Jag fick även spela på hans begravning vilket var väldigt svårt, alla minnen bara rann igenom mig.
Du startade Stiftelsen Ted Gärdestads Minnesfond, tillsammans med bland andra Teds storebror Kenneth. Minnesfondens syfte är att uppmärksamma, uppmuntra och stödja unga, oetablerade sångare och låtskrivare inom vis- och populärmusik, berätta!
– Jag är oerhört stolt över Gärdestad-stipendiet och vi har genom åren stöttat mängder av duktiga, unga artister.
När Ted dog hade han i många år brottats med psykiska problem. För Janne var det inget nytt, även hans lillebror Bo drabbades av psykisk ohälsa och tog sitt liv.
– Bo tog livet av sig 1983, bara 34 år gammal. Han var djupt deprimerad. Jag får ofta frågan vad det berodde på att han och Ted begick självmord, men det finns inga svar. Jag försökte hjälpa honom väldigt mycket det sista halvåret, och få in honom på behandling. Det är svårt att prata om psykisk ohälsa men det är oerhört viktigt. Det verkar som om allt fler drabbas och det är ett stort problem. Som nära anhörig är det svårt att handskas med.
När Janne var 27 år gammal träffade han Anne-Mari Ericson. De gifte sig och fick sonen Fredrik, som idag är 45 år. Samtidigt släppte Janne sin första soloplatta som kort och gott hette Janne Schaffer och som gick om både Ted Gärdestad och ABBA på de svenska topplistorna. Men när ABBA-medlemmarna året efter frågade om Janne ville följa med på deras USA-turné tackade han nej. Han ville vara hemma med sonen Fredrik och satsa på den egna karriären.
– Jag hade precis varit i USA och spelat på 42 ställen under 47 dagar. Nu ville jag vara hemma med Fredrik när han var liten. Den där tiden kommer aldrig mer tillbaka, den var fantastisk.
Numera är du skild, du och exhustrun separerade för 18 år sedan, hur känns det?
– Jag trivs med att bo ensam och Fredrik och jag har bra kontakt.
Bättre än den du och dina föräldrar hade?
– Ja, vi är närmare varandra.
Hur ser livet ut nu? Är du ute och spelar med Electric Banana Band något?
– Ja, vi spelar en hel del. I sommar kommer vi göra en liten turné och i maj är det konserten ”Janne Schaffer möter Ted Gärdestad”, en hyllning till Ted och Kenneth som vi spelar runt om i Sverige hela våren.
Och tungan då. Den måste vi prata om. Hur kommer det sig att det blivit ditt signum?
– Jag har ärvt det här från mamma, och mormor, hon höll alltid på med tungan när hon broderade. När vi är fokuserade rör vi på tungan, det är medfött och inget jag kan styra över.
Foto: IBL, Micael Engström