Efter skilsmässan – nu öppnar Åsa Jinder upp för en ny relation: ”Jag kommer gifta mig igen”

Riksspelmannen Åsa Jinder, 54, har jag träffat vid ett flertal tillfällen på röda mattan i Stockholm – men plötsligt försvann hon från vimlet. Det visar sig att det är en ny, numera skild men stark Åsa, jag träffar för en längre intervju. Hon vill ses på fiket på NK, bland doften av tung parfym och prasslet av shoppingpåsar. Uppväxt i Väsby med fyra syskon och en alkoholiserad mamma fick hon snabbt lära sig att navigera själv bland livets skär.

– Vi kom från en klassisk arbetarklass, mamma drack och det blev väldigt märkbart i samband med att mina föräldrar skilde sig. Jag var yngst, de andra flyttade hemifrån och jag bodde ensam kvar med pappa.

Hur var det att bo bara hos honom.

– Mamma var väldigt ledsen och alla vänner undrade hur jag kunde svika henne så. Det var bra att bo med pappa, jag var pappas flicka, men jag fick ta hand om mig själv. Ibland, när jag gick förbi mammas hus, kunde jag se henne stå i fönstret och titta efter mig. Visst sågs vi, men man lärde sig tidigt när det gick att gå dit eller inte, berättar hon över en caesarsallad.

Vad gör det med ett litet barn?

– Jag blev extremt modig, men det negativa var att jag inte litade på folk. Min tillit blev tilltäppt. Men jag fick en gåva – att inte vara så dömande mot folk.

Hur kom med sig att du började med att spela nyckelharpa?

– Jag var med pappa och campade och träffade en pojke som jag lekte med, kallade honom Guldlock. Vi skulle på utflykt, pappa och jag, och när vi kom tillbaka till campingen var det ett stort pådrag och man draggade i vattnet. Man hittade en kropp, och jag minns att man la den i en plastsäck. När jag såg att det var pojkens guldiga hår som stack fram. Pappa tog mig därifrån, vi rev upp tältet, packade snabbt och åkte. Vi stannade till av en slump vid Delsbostämman och råkade träffa några människor som spelade nyckelharpa. Pappa blev fascinerad och började sedan en ABF-kurs i det och jag lånade den i smyg. Jag blev snabbt bra, bättre än honom och på den vägen är det

Du blev som 15-åring Sveriges yngsta riksspelman och kallades underbarn. Ett år senare debuterade du med albumet ”Åsa Jinder spelar nyckelharpa”.

– Jag kände direkt att det var min grej, jag sålde guld och platina och låten ”Av längtan till dig” blev årets låt på ”Svensktoppen” och en väldigt spelad bröllopslåt, men det förstås långt senare.

Och så gifte du dig ung?

– Jag flyttade ihop med en kille när jag bara var 16, sedan träffade jag Björn Stove och gifte mig vid 21. Barnen Johannes, 31, och Josefine, 29, föddes och föräldraskapet var fantastiskt, så självklart. Småbarnsåren är underbara, en gåva, och hade vi fortsatt vara gifta hade jag önskat fler barn, men vi skilde oss. Vi var så unga och det fanns en stor omognad i att inte hålla ut och det var jag som drev det. Vi hade aldrig någon varannan vecka. Björn var polis med udda tider och vi hjälptes åt, och hade stor förståelse för varandras jobb. Jag skaffade barnflicka när jag spelade.

Hur var det att utsätta dina barn för en skilsmässa, som även du fått genomgå som barn?

– Det var tungt. Mycket skuld men också dumt att stanna i en relation. Vi måste vara oss själva.

Och så drabbades du av samma sjukdom som din mamma, Sensorisk hyperaktivitet, luftvägsbesvär utlösta av dofter och kemiska ämnen.

– Ja, mamma gick bort av det, hon hade en syreapparat hon inte kom fram till. Jag insåg att jag själv bar på sjukdomen när jag svimmade en kväll på krogen för att någon rökte i närheten. Jag var väldigt dålig i 4-5 år men nu är det bättre, och jag har lärt mig att hantera det.

Livet tuffade på, du hade barnen och så träffade du Jonas Otter, 52, en sen kväll på Café Opera?

– Han stod i baren, vi pratade lite och det slog mig hur snygg han var. Men sedan försvann han och jag bad Jan Johansen kolla efter honom inne på toaletten. Jag sprang ut i Kungsträdgården och såg honom gå, sprang efter och tog hans hand och sedan dess var det bara vi.

Det låter otroligt romantiskt! Ni flyttade ihop, bodde på Östermalm i tio år och ja, vad hände egentligen?

– Vi flyttade till ett stort hus i Hälsingland, 14 rum och kök. Jonas är ju inredare och det blev hans projekt. Josefine pluggade i Liverpool. Jag skrev en roman och producerade tre album och han renoverade, han är otroligt duktig. Vi började med jourhem, för redan när vi träffades pratade vi om vad vi ville göra i livet. Vi ville hjälpa barn och så kom den öppningen.

Du utbildade dig till samtalsterapeut när ni öppnade jourhem?

– Ja, det var många intervjuer med Socialtjänsten och man måste vara rationell i de lägena när man har jourfamilj. Man kan inte knyta an för mycket samtidigt som de måste känna en trygghet hur kort tiden än är. Barn placeras hos dig akut, ibland för stunden, ibland upp till tre månader. Senare blev vi fosterfamilj.

Men så skilde ni er för ett år sedan snart?

– Kärleken dör. Den somnar in. Det tar ett tag att upptäcka det förstås, men ingen har fått mig att skratta så och Jonas lärde mig vad trygghet är. Jag har alltid litat på honom, han var så självklar för mig. Det är underbart att ta någon så för given. Jag har bara gott att säga om Jonas, men kärlek dör och idag har vi ingen relation alls. Jag lämnade min älskade hund och flyttade till vår övernattningslägenhet i Stockholm.

När du tänker på ny relation, hur känner du kring det?

– Jag kommer gifta mig igen, det är klart! Nu är jag ensam, barnen är stora men jag är inte bitter, jag har inte den genen. Livet är helt osentimentalt och slår hur som helst och så länge man lever har man högsta vinsten.

Foto: IBL, Malin Bondeson