Silvia om spökena på slottet: "De är alla mycket vänliga"
I april förra året släppte prinsessan Christina, 73, boken “Dagar på Drottningholm” i vilken hon bland annat berättar om det ökända spöket Vita frun som sägs gå igen på slottet varje gång någon av dess invånare är nära döden. Hon har själv fått berättat för sig att hennes far såg denna vita fru julen 1946 en kort tid före sin egen död. Fadern bar henne på sina axlar till barnkammaren och på väg tillbaka stod hon där – Vita frun.
Christina var bara 3 år gammal och minns inte något av händelsen.
– Det spökar i alla gamla hus. Det gör det definitivt. Det finns mycket energi i det här huset och det vore ju konstigt om det inte tog sig uttryck i lite ljud och skepnader. I alla gamla hus finns det berättelser om spöken, säger hon i det nya tv-programmet “Drottningholms slott – ett kungligt hem” som sänds i SVT1 den 5 januari.
Om just Vita frun skrev författaren Herman Lindqvist, 73, i en krönika angående drottning Christinas bok för något år sedan:
– Också fler personer har upplevelser av Vita frun. ”Oscar II:s syster prinsessan Eugenie och flera andra har berättat i brev och memoarer om hur de sett Vita damen, till och med hovpredikanter har vittnat om henne. Då Oscar II låg för döden var det flera som såg Vita damen vandra genom slottet och så sent som då Gustaf VI Adolfs första fru, kronprinsessan Margareta, låg döende 1920 sänktes plötsligt flaggan på halv stång utan att någon gett order om det. Den värnpliktige ur Högvakten som skickades upp för att se vad som hänt kom tillbaka likblek. Han hade sett Vita damen där uppe. Två timmar senare avled kronprinsessan.
Drottningholms slott ser än idag ut nästan exakt som det gjorde då det stod färdigt efter den senaste ombyggnationen i slutet av 1600-talet. Många generationer människor har levt och dött här. Och i tv-programmet som sänds på SVT, berättar drottning Silvia, 73, att även hon har märkt av den andliga aktiviteten och träffat på en mängd olika spöken under sin tid på slottet:
– Det finns mycket historia kvar här, det finns också små vänner… spöken. De är alla mycket vänliga, men man känner ibland att man inte är helt ensam. Så kom och känn själv, gå omkring här när det är mörkt och så. Det är väldigt spännande.
Hon betonar dock att hon aldrig varit rädd utan ser dem som snälla spöken:
– Man blir inte rädd, det är en vänlighet som finns. Tänk om de kunde berätta?
Den senaste ombyggnationen lät Hedvig Eleonora göra i slutet av 1600-talet. Slottets bleka fasad speglar sig än idag i vattnet bakom hårt tuktade buskar, men det är parken som lockar flest besökare. Kliniskt välskött närmast slottet ger dess arkitektoniska stelhet ett närmast overkligt intryck för att längre bort ersättas av en speciell känsla av vemod vilken igenvuxna gångar, oklippta gräsmattor och mossiga socklar till försvunna statyer framkallar.
Även på några av Högvaktens posteringar nära slottet har det länge bland soldaterna pratats om att spöken huserar. Vid postställe två har den så kallade Allémannen ofta synts till genom åren och vid postställe 5 sägs “Gråkappan glida fram med sitt hästaskrälle”.
Foto: IBL, Pixabay