5-barnspappan Tommy Nilsson, 63, om försämrade hälsan – känner oro

Hej Tommy! Hur mår du en dag som denna?

– Bra. Min julturné I Juletid startar idag och det är kul att träffa nya musikanter. Även om jag känt Marcus Ubeda och Magnus Johansson länge så har vi inte spelat tillsammans. Det ska bli skitkul att åka runt och spela i olika kyrkor.

Du blev pappa för sjätte gången i fjol, var på kyrkoturné i somras och är aktuell med I Juletid på 34 orter runt om i landet. Det känns inte som att förbereda sig på något lugnt pensionärsliv.

– Dessutom var det premiär för en film jag har en liten roll i den 19 november. Det är Axel Petersen som har gjort den och den heter Shame on dry land på engelska. Jag minns inte vad vi döpte den till på svenska.

”Nu går skam på torra land” kanske?

– Så heter den inte, utan Syndabocken, och den har blivit uppmärksammad på filmfestivaler i Toronto och London. Sen skriver jag ny musik som kommer nästa år, så jag jobbar på. Det är det här jag kan och tycker är kul fortfarande.

Hur ser du på att bli äldre, är det jobbigt eller är du tillfreds?

– Knäna är slut och axeln ur led. Alla krämpor börjar komma då man har en 1,5-åring, ska ner på golvet och bygga Lego, men kommer inte upp. Haha. Så rent fysiskt känner jag av det. I mitt yrke känner jag också det, eftersom det hela tiden kommer nya artister, nya format och nya grejer man ska vara med på, liksom grejer man inte får vara med på längre. Allt handlar om hur man förhåller sig till saker. Man kan inte bli en bitter gubbe och sitta hemma. Det är bara in i matchen, och jag är ganska till freds med var jag är.

Så länge din röst håller funkar det väl?

– Det gör den, mycket tack vare att jag sadlade om för 15 år sedan och la ner partajet och alkoholen. Och den nya musik jag skrivit tycker jag är den finaste jag gjort. Det finns hela tiden saker att göra. Nästa dag kan bli din bästa.

Det blev aldrig något av ditt mörka byte av artistpersona till Black?

– Det var en reklambyrå som hittade på det där, en kampanj åt Marabou så knasig att jag kände mig tvungen att göra det. Ingen trodde det skulle bli mycket av det, men det blev hur stort som helst. Jag blev lite förvånat glad över att folk fortfarande brydde sig om mig.

Rätt smart eftersom du var hårdrockssångare i Easy Action på 80-talet.

– Allt var genomtänkt, och mest intressant var efterspelet, för det vart en diskussion på varenda tidningsredaktion då de upptäckte att de blivit lurade. Allt min manager gjorde var att skicka ut ett pressmeddelande. Sen skötte tidningar och media hela kampanjen. Folk frågade sig, hur kunde vi låta det hända? Många redaktioner började se över sin källkoll.

Du funderade aldrig på att släppa låtar som Black på riktigt?

– Nej, men det fanns en engelsman som jobbade under namnet Black, som gick bort för något år sedan. Jag blev kontaktad av hans management som påpekade att jag absolut inte fick ta artistnamnet Black, att det var varumärkesintrång. Då jag förklarat att det bara var ett skämt tyckte de det var skitkul. Jag lyssnade in mig på Blacks musik sen och tyckte han var cool, så jag funderade på att låta honom skriva en låt åt mig, så att det på plattan skulle stå kompositör: Black, men det blev aldrig något av det.

Apropå Blacks död, är du rädd för döden?

– Jag försöker att inte vara rädd för någonting. Det kan man vara ibland, men jag vill gärna tro att det finns någonting annat...

Jag tänker att du precis har fått barn.

– Jag är inte rädd för att dö själv, men inget får hända mina barn. Det blir jätteknasigt hur man förhåller sig till olika saker, för om man tror att det finns något annat, oavsett om man är religiös, tror på rymdgubbar, andra dimensioner eller att själen går vidare, så behöver man inte vara rädd. Inte så länge det finns något annat sen, och jag tror det finns något annat, att det finns en mening med allt. Om det sen skulle sluta med att man efter döden blir en blomma så är väl det okej.

I somras gjorde du en kyrkoturné, nu är det julturné i kyrkor. Har du blivit religiös på äldre dar?

– Nej. Jag tycker att religionerna är upphov till så jäkla mycket elände. Klart man får tro vad man vill, men polariseringen som blir av de organiserade religionerna, vi mot dom-tänkandet och att man försöker pracka på andra sin tro vänder jag mig emot. Grundtanken i alla religioner är fred och kärlek, men det återspeglas inte i verkligheten, utan är snarare tvärtom, och så har det alltid varit.

Så du är mer spirituell...

– Det är så mycket modeord folk slänger sig med. Andlighet också...

Du var ihop med Malin Berghagen i många år. Hon är väl både spirituell och andlig?

– Ja, men såna funderingar hade jag även innan jag träffade henne. Det tror jag alla har. Det är bara att man förtränger det. Sen dyker det upp igen om någon går bort eller något avgörande i ens liv händer. Jag tycker mig själv ibland ha kontakt med saker som är större än jag själv. Så det har jag jätterespekt för, men vad det är vet jag inte. Om vi skulle lära oss att inte gå emot vår inre röst, vår intuition, skulle vi må mycket bättre. Vi har allt vi behöver, men har glömt att lita på vår intuition, liksom hur vi ska förhålla oss till våra känslor.

Är även Linda en spirituell person?

– Inte på det sättet, men jag skulle säga att hon har kontakt. Vi har ofta problem med att vi är rädda för allt okänt, men hon är inte rädd, utan nyfiken, utan att på något sätt vara religiös. Något vi båda tror på är att känna efter vad som är rätt och fel och vara öppna för intryck.

Hur gör du när du vill visa din kärlek, allt som du känner, för henne?

– Jag tror att det bästa vi gör för varandra är att ge varandra utrymme. Att förverkliga sig själv i tvåsamhet är bland det svåraste som finns. Det är alltid någon som går före och så tänker den andra, att när ska det bli min tur. Man måste hitta balans. Vi har ju samma yrke. Hon är musikalartist, så det gäller att hitta ett sätt att låta båda blomma, men jag håller snarare på att vissna nu, så det är hennes tur. Samtidigt måste jag få göra det jag vill. Där tror jag grunden för en bra relation ligger, i respekten för varandras drömmar och önskemål.

Du blev pappa för sjätte gången för ett och ett halvt år sedan samtidigt som du blev gammelmorfar. Hur kändes det?

– Jätteknasigt. Jag har ju barnbarnsbarn som är äldre än min dotter. Men det är ganska roligt också, att bli pappa när man är äldre. Linda har en lillebror som är sju år gammal, så han och vår son Tim som är 12 är mer som bröder än vad han och hon är syskon. Den traditionella kärnfamiljen finns inte längre. Sen finns det alltid dom som säger: ”Ska vi verkligen sätta fler barn till världen?” Då brukar jag svara, att vi kanske inte behöver fler människor, men bättre människor, och jag hoppas vi ska få det.

Hur är du som pappa nu jämfört med för 43 år sedan?

– Det är klyschigt, men mer närvarande. Det har blivit bättre och bättre för varje barn. Vid 35 är man helt uppe i karriären, har svårt att ta sig tid för sina barn. Nu är faktiskt första gången jag varit pappaledig på det sättet att jag ringde Försäkringskassan och sa att jag skulle vara pappaledig. Jag har varit hemma mycket med alla mina barn, men tidigare för att jag inte haft några spelningar. Jag tror och hoppas att man tar bort dåliga saker under livet, förhoppningsvis tillför något nytt bra också.

Blir det fler barn?

– Absolut inte. Det räcker nu.

Blir det egna låtar eller bara klassiska jullåtar under julturnén?

– Klart det bygger på julmusik, men vissa av mina låtar vill folk gärna höra, så jag gör dom också. Några av mina låtar passar bra i kyrkan, såna folk identifierar mig som artist med, och jag har skrivit egen julmusik, så det blir någon egen jullåt.

Vad är det för något?

– Jag gjorde en platta med egna jullåtar för tio år sedan, tänkte på hur vi firar jul idag, för det är mycket gamla tunga jullåtar, och de flesta av oss firar jul mer av tradition än av religion. En låt heter I år är julen min. Den handlar om att i år är barnen hemma hos mig, blev jättefin och det känns som att jag genom den fick en egen ingång till julen, så den kommer jag sjunga.

Det är ett jäkla tempo, 34 orter och 39 konserter på en och en halv månad. Har du lätt för att hantera stress eller blir det tufft?

– Stress har jag inga problem med, men det gäller att hålla sig frisk. Själva konserten är inte så krävande jämfört med om jag gör en egen konsert på två timmar. Här är jag en del av något, behöver inte dra hela lasset själv. Det är en inarbetad turné. Stora delar av publiken kommer varje år, så jag känner ingen press på att dra folk utan tror det blir rätt behagligt.

Blir det inte jobbigt att vara borta från yngsta dottern så länge?

­– Jo, men det är detta yrke jag har och för att det ska bli bra måste jag göra det fullt ut. Annars blir det ingenting. Om jag åker ut på turné, njuter av att vara med i ett fint sammanhang och göra det jag är bra på, så syns det på mig att jag är lycklig när jag kommer hem. Förhoppningsvis smittar det av sig barnen. De känner att pappa levde sin dröm. Det ska jag också göra... Och det är en skillnad. För det fanns tider tidigare då jag kom hem, barnen kom springande, ropade ”Pappa!” och jag bara sa: ”Nej. Pappa är trött och måste vila.” Vad fan är det? Om jag gör mitt bästa och verkligen tar in det blir jag en bättre pappa. Då ser barnen det.

Hur menar du?

– Om jag ringer hem och säger ”Jag längtar så efter dig. Jag skulle mycket hellre vilja vara hemma”, så tänker dom: Varför är du inte det då? Jag tror mer på att ringa hem och säga: ”Pappa har haft det så himla kul idag. Vad har du gjort idag?”

Hur ser en perfekt julafton ut för dig?

– Att alla fick vad de ville ha... Egentligen vill jag inte bli indragen i julkommersen, och varje år tänker jag att ska vi inte bara ha en jul i lugn och ro, men det blir aldrig så. Klart man vill glädja barnen med julklappar, men viktigast för mig är att man är tillsammans och käkar gott. Bästa stunden är vid halvtvå på natten när alla sover, det ligger julklappspapper på golvet, jag går in i köket och tar en skinkmacka och ett glas julmust. Äntligen! Vi klarade det i år också.

Det måste vara svårt att öppna din dörr för hela familjen på julafton?

­– Det går inte. Eftersom barnen har andra mammor och pappor är det alltid några som säger att i år ska vi vara där och där. Jag har filosofin att ni får vara var ni vill, har aldrig sagt att i år ska ni vara hos mig för att ni var hos mamma förra året.

Har du någon hobby de flesta inte vet om?

– Jag är hoarder, samlar på knasiga grejer. En av mina söner samlar på konstiga grejer. Han började med att samla på fläktar. Sen var det brandlarm. Jag tänkte att var fan har han fått det ifrån, men så tittade jag på mig själv. Jag samlade på hockeybilder fram till att jag var 40 år gammal. Sen har det varit både klockor och knivar. Jag nördar in mig på olika saker. När jag skulle köpa ett tält för att vara ute i skogen slutade det med att jag köpte varenda liten fånig survival-pryl. Annars kunde jag inte gå ut i skogen ens.

Så du blev prepper?

– Ja. Det var skyfflar man viker ihop och allt möjligt. När jag väl nördar in mig på något gör jag det till 100 procent, men till vardags är jag ganska tråkig. Jag sitter och skriver min musik, tycker om att vara hemma, hamnar lätt i soffan. Sen är jag ute och spelar. Det är så mitt liv ser ut. Men jag har samlingar av saker så det heter duga.

Om du fick ge ditt 18-åriga jag ett livsråd, vad skulle det vara?

– Jag ångrar inte saker, men kunde kanske varit lite snällare mot mig själv ibland vad gäller alkohol och partaj. Med det kommer också att man har slösat pengar. Jag är fortfarande dålig på ekonomi, lever mycket för dagen, men skulle nog råda mig själv att bli snällare mot mig själv, för med det kommer också att man är snällare mot andra. Jag har ju hamnat i situationer ibland som är onödiga, även om jag inte ångrar något.

Är det något du vill bli bättre på?

­– Klart jag vill vara ännu bättre för min käresta och för mina barn. Vad gäller mitt jobb vill jag tro att mitt bästa ligger framför mig. Det kan betyda min finaste text, min vackraste låt eller bästa konsert någonsin. Jag vill fortsätta utvecklas, kanske skriva en bok. Skrivandet har blivit viktigare för mig med åren, inte att stå på scenen, utan skriva och få ut saker jag känner. Det ligger flera påbörjade böcker hemma, så jag kanske borde bli bättre på att slutföra saker.

Vad är dina förhoppningar inför framtiden?

– Mänskilgheten är inne i en jobbig period, men jag tror det kommer ordna sig, för det finns goda krafter och smarta människor som kommer lösa saker. Sen tror jag tyvärr att vi måste inse att vi befinner oss exakt där vi förtjänar att vara. Allt vi gjort har lett oss hit. Krig och elände. Vi låter det gå för långt, måste bli mindre rädda för varandra. Förlåtelse är också viktigt. Tänk om alla kunde förlåta alla allt. Det är en utopi, men då skulle vi inte ha några krig. Alla konflikter börjar med rädsla, om det så är för en annan politik, en annan hudfärg eller för att bli slagen och man därför slår först.

Rädslor används även som maktmedel.

– Ja, och folk är så förbannat lättlurade att det övergår mitt förstånd. Hur kan halva nationen i USA till exempel tillåta att en människa ljuger dom fulla, trots att dom vet det. En människa som säger och gör så mycket dumma saker leder nu åter opinionsundersökningarna. Och vi har bara galningar överallt. Putin, Kim Jong Un och kineserna. Överallt sitter det en jävla dåre, men man får aldrig tappa tron. Jag brukar dra en grej på mina konserter, att alla bokstavskombinationer, det är dom som kommer att greja det, för det är evolution. Dom tänker utanför boxen. Sen tror jag på gröna gubbar också, utomjordingar. Dom kommer ner och släcker här snart om vi inte skärper oss.

FOTO: Pernilla Thelaus PETH, TV4