Soraya Lavasani flyttar ihop med sin svärmor – tvingas bo i gästhuset

Hur står det till världens bästa Soraya?

– Det är jättebra! Just precis nu är det en underbar vinterdag. Jag är ute och promenerar. Har varit ledig med min familj i nästan två veckor. Vi har lata pyjamasdagar och är bara tillsammans. Det är väldigt skönt att kunna ta igen sig, andas lite och inte ha några tider att förhålla sig till. Det njuter jag av.

Vilken tid ringer din väckarklocka – dagar då du är programledare för Nyhetsmorgon?

– 03:00. Sedan är det ett väldigt utstakat schema: gå upp, toalettbestyr. Kläderna ligger framme. Väskan är packad. Bilnyckeln ligger framlagd. Jag tar allt steg för steg. Det brukar ta mig ungefär femton, tjugo minuter innan jag går ut genom dörren och är på väg till TV4-huset.

Käkar du frulle i bilen in till jobbet?

– Nej, jag brukar äta senare under morgonen. Min kropp tycker bäst om att vänta lite. Däremot kan jag inte leva utan kaffet. Det första jag gör, när jag kommer fram till jobbet, är att ta en rykande kopp kaffe med havremjölk. Så gott!

De senaste årtiondena har undertecknad levt under en sten. Jag har inte kollat på Nyhetsmorgon sedan 90-talet då Malou von Sivers och Bengt Magnusson styrde skutan. Vad är Nyhetsmorgon i ett nötskal – vintern 2024?

– Det är förstås nyheter. Du håller dig uppdaterad hos oss. Du blir också underhållen. Och så får du ta del av intressanta, upplysande och berörande berättelser av människor som gästar vårt program. Det finns en värme och en glädje. Vi är ditt sällskap i morgonbestyren – ända fram till lunch. Vi sänder från kvart i sex till tolv, men vi kör ett skiftbyte vid tio. Då hoppar det in nya programledarkrafter. Man pallar inte att köra en sex timmar lång direktsändning flera gånger i veckan.

Vad är ditt starka kort som programledare?

– Att jag är trygg. Idag känner jag att det inte finns någon situation som jag inte kan finna mig i.

Vad är det knäppaste du varit med om under dina 15 år på TV4?

–Det har varit lite olika grejer. Eftersom det är ”live” händer det knasiga grejer i princip hela tiden. Det som händer, det händer. Jag har nästan fått ett finger avbitet av en monstersköldpadda. Det var lite läskigt!

Var det Jonas Wahlström som var i farten, va?

– Ja, han hade med sig en stor sort som gjorde något slags utfall. Jag brukar inte vara rädd för djur, men då blev jag faktiskt ganska skraj och hoppade till. Jonas hade precis demonstrerat hur den här sköldpaddan kunde bita av en morot… Då högg den mot mig, (skratt).

Vad är det första du gör när du kommer hem från en svettig arbetsdag?

– Äter. Då blir det lunch, för vid den tiden är jag vrålhungrig. Sedan brukar jag sova ungefär två timmar. Längre än så blir jag alldeles knäpp i huvudet. Sedan är det hämta barn, fixa middag, umgås med familjen. Jag förbereder också morgondagens program. Det gör jag hemifrån. När jag jobbar är det ett ganska spikat schema.

Majoriteten av dina kollegor bor i Stockholm. Själv har du slagit ner dina bopålar i Österåker – en rejäl bit utanför stan. Varför?

– En gång i tiden byggde min svärmor ett sommarhus i Österåker. Det är säkert över trettio år sedan. Nu är svärmor 83. Vi tog helt enkelt över hennes hus. Hon har flyttat ut till det lilla gästhuset som finns på tomten. Vi bor liksom tillsammans…

Hur funkar det?

– Jättebra! Från början fanns det självklart en osäkerhet. Hur kommer det gå? Kommer det kännas som hemma? Vad kommer hon känna? Drygt ett och ett halvt år senare vet vi. Det har blivit så fantastiskt! Det funkar verkligen jättebra! Hon har sitt privata hos sig, men kommer ofta ner till oss och äter middag. Vi har våra separata liv, samtidigt som vi delar boplats.

Vad ser du när du tittar ut från köksfönstret?

– Just nu ser jag bara en jättestor snöhög. Annars har vi faktiskt en pool där. Under snöhögen, alltså. Jag ser också ett helt fantastiskt pilträd. Det är jättestort och lika magiskt vackert sommar som vinter. Jag älskar det där trädet.

Hur gick det till när din bättre hälft Ralph kom in i ditt liv?

– Det började faktiskt med att han såg en bild av mig på Instagram. En av mina bästa vänner hade lagt ut en bild från en tjejresa som vi hade varit på. Ralph och min kompis var kollegor och följde varandra på Instagram. Ralph hade aldrig sett mig på TV, han var en SVT-kille innan han träffade mig, (skratt). ”Det där är en kvinna som jag gärna vill träffa”, sa Ralph till min kompis...

Var den önskan ömsesidig?

– Ärligt talat hade jag ganska mycket motstånd till första träffen. Jag längtade efter någon, men jag tyckte att Ralph hade alla ”fel på min lista”. Jag hade nog räknat ut honom lite innan vi träffades. Dels var han äldre. Dels hade han redan varit gift. Barn hade han redan. Jag ville uppleva allt sådant där första gången med mitt livs kärlek, så till en början var jag rätt svår. Sedan visade det sig att han var precis den som jag hade väntat på. Alla de där minusgrejerna blev plus! Jag älskar att han är äldre och att han har barn. Det blev bara så himla bra!

Vilket årtal pratar vi nu?

– 2013.

Är Ralph en snygging?

– Det tycker jag verkligen! Jag tycker att han är skitsnygg! Han har skägg. Han är lång och stilig. Det bästa med honom är att han har så snälla ögon och ett väldigt smittande skratt.

Är karln lika bitsk som du är?

– Är jag bitsk?

Det hävdar en av mina chefer på Aller Media, ja.

– Det tar jag som en komplimang! Men nej, bitsk är han verkligen inte. Han är den snällaste som finns. Bitskt, då biter man väl av folk lite? Det gör verkligen inte han – men tydligen gör jag det, (skratt).

Skakade Ralph som ett asplöv då han friade?

– Nej, han var faktiskt rätt cool. Tydligen hade han övat i duschen på att gå ner på knä. Det berättade han efteråt. Han var helt klart nervös, men det var ingenting som märktes. Han behövde inte tvivla på vad jag skulle säga. ”Om du inte friar så gör jag det”, hade jag sagt. Jag hade inga problem med det. Det hade han däremot! Han hade sagt att han väldigt gärna ville fria, för hans ex hade friat till honom. Den här gången ville han göra det själv. Han behövde inte bli nervös över svaret om man säger så…

När knöt Ralph och du hymens band?

– I september 2016.

Tillsammans har ni två barn: Bianca, 6, och Winston, 3. Blir det ett tredje?

– Nej, inte planerat i alla fall. Det som sker, det sker, men vi kommer inte försöka få ett till. Vi är så glada och tacksamma över barnen vi redan har.

Hur är du som förälder?

– Sprallig, lekfull och kärleksfull. Tålamodet är lite kort ibland, men jag jobbar på det.

På vilket BB såg du dagens ljus?

– Jag föddes i Uppsala.

Hur såg familjekonstellationen ut när du var liten?

– Det var mamma och pappa och jag – och mina tre syskon. Jag är det äldsta syskonet. Jag har två bröder och en syster.

Vet du hur det gick till när dina föräldrar Ann-Sophie och Naser fick upp ögonen för varandra?

– Det jag vet är att det fanns ett litet ”community” av iranier som hängde i Uppsala i början av 70-talet. Det var via gemensamma kompisar som de träffades. Mamma har beskrivit att pappa såg ut som en grekisk gud – trots att han är från Iran. Hon tyckte att han var så snygg, så snäll – och så generös! Han kunde ingen svenska då, så det var inte helt lätt att kommunicera, men på något sätt fixade dem det.

Vem var Ann-Sophie, din mamma?

– Åh, det finns mycket att säga. Hon hade ett otroligt smittande skratt. Hon var en sådan där person som såg människor, hon jobbade som sjuksköterska. Hon var en väldigt uppskattad person. Det blev väldigt tydligt den dagen hon inte fanns mer, den dagen vi hade begravning. Det var så mycket folk, det kom så många människor från mammas olika delar i livet. Det tycker jag säger mycket.

Farsgubben Naser, då?

– Pappa är härlig och jag är så stolt över honom! Han har verkligen gjort en livsresa. Du vet, han är från Iran. Det är svårt att föreställa sig hur det är att födas i ett land som är så fundamentalt annorlunda än Sverige. Att ta sig hit, att bygga ett liv, att anpassa sig – och att förändras så mycket som person. Han var religiös när han kom till Sverige. Det är han inte längre. Idag är han ateist.

Vilket sundhetstecken, Soraya!

– Ja, han har genomgått en livsresa. Det är så mycket i våra samhällen som är så olika. Han har fixat det jättebra! Han har även överlevt sin hustrus död. Det är inte alla som gör det med hälsan i behåll.

Känner du att du har ena foten i Iran?

– Inte så mycket som jag skulle vilja. På många sätt är jag väldigt mycket en Svensson, även om mina kompisar inte tycker att jag är ”svensk till sättet”. Så det är klart att mitt persiska ursprung finns med mig.

Vad uppskattar du mest när det gäller tillvaron som du och Ralph byggt upp?

– Jag älskar vår vardag, det är vardagen som är livet. Jag älskar det här huset som vi fått ta över och gjort till vårt. Jag vaknar varje morgon och är tacksam över det – och jag är tacksam över vår familj. Jag är så lycklig över allt!

Vad hittar du gärna på när du inte lever familjeliv eller håller låda i TV-rutan?

– Då går jag gärna ut och käkar med mina kompisar. Det är svårslaget.

Vilken sida av dig har inte kommit fram i medias blixtljus?

– Det är väl det här med att jag är en lantis i grund och botten. Det tror jag inte folk vet. Jag är uppvuxen på landet – tre mil från Uppsala.

I Knutby?

– Nej, Järlåsa heter hålan, (skratt). Vårt hus var en gammal lanthandel och hade en gammal lada på tomten. Det var där vi hade alla djur. Jag har verkligen vuxit upp i myllan. Började rida när jag var sex år gammal.

Vad väntar runt det berömda hörnet?

– Det vet jag inte riktigt, det visar sig, men jag vet att jag ska fortsätta jobba med ”Nyhetsmorgon” – detta fantastiska program – och det är jag superglad för. Sedan får man väl se vad som händer…

Slutligen Soraya, vilken är den bästa stunden på din dag?

– Om jag är ledig så är bästa stunden precis innan jag ska gå och lägga mig. Då kryper jag ned i min säng och läser något tills ögonen går i kors. Det är en stund som jag älskar.

FOTO: