Carin da Silvas om saknaden: ”Jag låg på golvet och grät”

Hon messar att hon är lite sen. Jag förstår det för Carin da Silva, 32, har med sig yngste sonen Max, sex månader, och då blir det lätt så. Tv-profilen Carin kommer in med andan i halsen och en hungrig Max, vi försöker hittar vi ett lugnt ställe att sitta på när hon ska amma.

Du är från Göteborg. Hur var uppväxten där?

– Min pappa, som är från Portugal, är musiker. Mina föräldrar skilde sig när jag var runt 20 år och det var skitjobbigt. De är väldigt olika och bråkade mycket. Pappa är eldig och mamma, som är psykolog, är väldigt lugn. Jag fattar inte att de kunde vara tillsammans så länge. Jag har en bror, Daniel, som bor kvar i Göteborg. Jag minns när jag var med mamma och såg musikalen Fame. Jag frågade när det skulle ta slut för jag ville aldrig att det skulle sluta. Och det var då som jag bestämde mig, vid sju års ålder, att jag skulle bli musikalartist.

Du är ju lite av en allkonstnär. Du är dansare i grunden, men har jobbat med tv och gör mycket konferencierjobb. Var kommer drivet ifrån?

– Jag vet inte riktigt. Jag började att dansa när jag var sju år eftersom brorsan höll på med det. Sedan utbildade jag mig till musikalartist men hann aldrig jobba som det eftersom jag fick frågan av TV4 att vara en av dansarna i ”Let´s Dance”. Och då jobbade jag jättemycket. Jag tyckte att jag kunde köra på eftersom Niklas ändå inte var hemma och jag höll på med tv-dansandet i tre säsonger.

Berätta om Niklas?

– När vi träffades jobbade han som sjökapten. När vi bara träffats i tre veckor försvann han i tolv veckor och vi kunde bara prata med varandra några gånger i veckan på Skype för det var så dålig täckning där han var. Vi känner varandra väldigt väl, våra fyra första år var på avstånd men vi har nu varit tillsammans i tio år och vi har pratat mycket genom åren.
Vad är det som är så bra med honom, det måste vara något väldigt speciellt för orka med ett distansförhålland så länge?

– Det går inte att inte gilla honom. Han är rolig, intelligent, omtänksam och trygg. Vi respekterar och uppskattar varandra. I fyra år var han ju till havs och jag klagade inte en enda gång men till slut blev det för jobbigt. Jag låg och grät på golvet, bröt ihop helt. Det blev för mycket saknad. Han förstod att det inte funkade för mig men jag vill inte stå i vägen för hans drömmar. Men han sökte jobb i land, han gjorde det för vår skull. Och jag tänkte att det här är för bra för att kastas bort. Nu är vi gifta och har två barn och han jobbar på regeringskansliet med sjöfartsfrågor.

Nu hörs du i ”Vakna med NRJ”, hur får ni ihop det med barnen?

– Jag pratade med Niklas och han vill att jag ska göra det jag känner för, så vi bestämde oss för att prova. Jag är rätt snabb i käften och gjorde radio för sex år sedan. Radio är mer ocensurerat och tanken var väl inte att jobba redan nu men jag har verkligen längtat efter att göra radio. Jag smyger ut tidigt på morgonen när familjen ligger och sover. De äter frukost i lugn och ro, sedan tar Niklas med båda barnen och lämnar Theo, som ska fylla fyra, på dagis. Efter det tar han cykeln i ena handen och barnvagnen i den andra och kommer till mig på radion och jag tar Max som ändå sover en stund på förmiddagen. Sedan går han till sitt jobb. Det funkar jättebra än så länge men kräver lite planering.

– Jag bloggar också och tror att läsarna gillar att jag är så öppen och visar hur det är på riktigt. Jag är egen företagare och där kan väl det bli tjafs ibland. Enda gången vi kan bråka eller tjafsa hemma är för att jag är så slarvig och glömmer att fakturera.

Du drabbades av missfall i vecka tolv, innan du blev gravid med Theo. Hur hanterade du det?

– Vi gjorde KUB-testet (en undersökningen som visar sannolikheten för att fostret har en kromosomavvikelse) i vecka 12 och på väg till sjukhuset började fjärilarna i magen flaxa rejält. Tänk om något var fel på fostret? Tänk om det visar sig att sannolikheten för Downs Syndrom var hög? Hur skulle vi göra då? Och det sista jag sa innan vi gick in i rummet var, tänk om hjärtat inte slår? Och hjärtat slog inte. Det var ett uteblivet missfall så jag fick opereras. Det gick jättebra men det är klart att vi var ledsna, och tänkte om vi aldrig mer skulle kunna bli gravida. Men nu har vi två glada barn som sover och äter, och jag trodde inte det skulle vara sjukt rolig att vara mamma.

Du har varit en av dansarna i ”Let´s Dance”. Ligger alla med alla, enligt ryktet?

– Hahaha. Inte alla förstås, men det är klart att om man har någon som tar på en hela dagarna så, ja kan man väl lika gärna ligga lite med varandra. Jag slutade, tyckte inte att det var lika kul längre för jag la ner så väldigt mycket tid.

Hur tror du att människor uppfattar dig?

– Många säger att jag är mer som en kille med bröst. Lite grabbig av mig men jag skiter i om det är något jag inte gillar så slickar jag inte röv för jag har själv arbetat med en del svåra personer och jag vill inte vara en sådan, jag vill vara lätt att jobba med.

Max är trött, vill sova och vi kramas hej då utanför hotellet där vi träffats.

– Men gud, hur mår du? Vi har ju bara pratat om mig, säger hon skamset.

Gulligt. Men det är din stund Carin.

Foto: IBL